Irena Pozar
Tidigare var den (åtminstone uttalade) fienden kriminella gäng, men i samband med påskhelgens våldsamma kravaller har definitionen vidgats. Nu är även kvinnor och barn fiender som bör mötas med våld.
Ebba Busch frågade sig i veckans ”Lördagsintervjun” i P1: ”Varför har vi inte minst 100 skadade islamister? 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare? Varför sköt inte polisen skarpt?”
Det är retoriska frågor, och jag är helt övertygad om de var välplanerade och noggrant avvägda. Möjligen blev Kristdemokraterna och Ebba Busch något tagna på sängen när Polisförbundets ordförande Lena Nitz menade att Busch närmast ”uppmanar svensk polis att skada ett hundratal personer genom att skjuta skarpt”, att det inte ”hör hemma i en rättsstat” och kallade uttalanden för ”oerhört”.
Men utöver det är de nog nöjda med utfallet. Ebba Busch har flyttat spelpjäsen i det politiska spelet ”hårdare tag” ytterligare ett steg – och eftersom såväl socialdemokrater och liberaler, som moderater och sverigedemokrater har enats om det är 2022 års valstrategi så är det en vinst i sig.
Det är fem månader kvar till valet och Sverigedemokraterna föreslog i veckan i ett nytt 30-punktsprogram att hela familjer ska kunna få sitt uppehållstillstånd indraget om någon i familjen är inblandad i allvarlig brottslighet. I höstas meddelade Liberalerna att de ville att föräldrar till gängkriminella skulle vräkas, och att övriga barn i familjerna i samband med det skulle tvångsomhändertas. Och bara för någon månad sedan skrev statsminister Magdalena Andersson på Instagram att fler utlänningar som begår brott ska utvisas.
Det finns ett oerhört stor signalvärde i att på olika sätt visa att man ”menar allvar” med ”hårdare tag”. Det är fruktansvärt sorgligt.
Inte nog med att längre straff, mer våld från polisen och andra typer av krafttag sällan minskar minskar våldet – det riskerar att öka det. Jag tror att Polisförbundets reaktion på Ebba Buschs uttalande ska ses i en arbetsmiljökontext. Det finns ingenting som är farligare för svensk polis än att de motsättningar som redan i dag finns i landets förorter ska bli ännu större, vilket de lär bli om polisen anklagas för att vilja skjuta skarpt bara för att de kan.
Man kan verkligen fråga sig om politikerna egentligen är mest intresserade av att minska våldet, göra livet i förorten drägligare och faktiskt ha en fungerande integration - eller om de människor som bor i våra utsatta områden bara är väldigt praktiska att ha för att vinna val.
Den gemensamma fienden tycks vara den enda visionen i dag, och i byggandet av den är jag orolig att vem som helst åker med i tratten - så länge den kan passera som ”en av dom”. Det vi tidigare kallade för populism, signalpolitik och politiskt spel lär vid slutet av den här valrörelsen framstå som oskyldiga, helt vanliga politiska uttalanden.