Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Hur ska jag kunna bli mamma nu?

Följ senaste nytt om coronautvecklingen i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 10 och 20 på helgerna.
Förlossningssäng och lustgas. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.
Foto: Anders Good / TT / Anders Good

Varannan vecka går jag och mäter min mage hos en barnmorska. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon lägger måttbandet från blygdbenet och drar det över magen upp mot solarplexus. Hon lyssnar på hjärtljud, trycker på livmodern och tar blodprov. Hon knappar in mina mått i datorn och visar på en kurva att allt ser bra ut och att det liv som växer i mig mår bra. Det där livet är lika stort som en nätmelon och väger strax över 2 kilo. Där han ligger är det mörkt, varmt och högljutt. Där jag sitter är det ljust, svalt och tyst. Utanför pågår en pandemi som belastar vården på alla sätt. Jag läser dagligen om rädda mammor vars planerade kejsarsnitt ställts in, om partners som får vinka av sitt nyfödda barn en timme efter förlossningen och om de som inte ens får komma in på förlossningsavdelningen eftersom de har förkylningssymtom.

Varje kväll den senaste veckan har jag på inrådan av min barnmorska läst den omåttligt populära boken ”Föda utan rädsla”. Varje gång jag lägger ifrån mig den slår det mig hur stor del av all information som finns att ta del av om förlossningar som handlar om stöd. I alla gravidappar finnas det flikar för partners, i alla böcker finns det särskilda kapitel för stödpersoner och i all kontakt med vården påtalas vikten av att ha en trygg person med sig.

Det gör det svårt att se på födandet som något en gravid person gör på egen hand. Många menar att det är det mest naturliga i världen och allt annat än ett medicinskt förlopp, andra att de sladdar och apparater som krävs för en trygg och säker förlossning i allra högsta grad gör den födande till en patient bland andra. Frågan är filosofisk, medicinsk och psykologisk – och ställs på sin yttersta spets just nu: är en födande kvinna patient, är barnets andra förälder också en patient eller finns det inga patienter i framfödandet av ett barn?

Om en graviditet och förlossning är något man är två eller fler om, om det finns fler än en patient och om en graviditet är något blivande föräldrar går igenom tillsammans – borde då inte en förlossning, oavsett om den sker vaginalt eller via kejsarsnitt, och återhämtningen därefter gälla såväl mamma som partner eller annan stödperson? I all litteratur och kommunikation både inom och utanför sjukvården slår man fast precis det. Det är därför oron och sorgen hos blivande mammor nu växer. Det vi har lärt oss att vi behöver för att klara en förlossning bra, både fysiskt och psykiskt, ställs nu helt på ända. Det handlar om förberedelse, står det i boken som min barnmorska bett mig läsa. Men när jag ringer förlossningen för att höra mer om rutinerna får jag till svar att ”allt kan ändras när som helst”.

Och det är klart det är så, mitt i en pandemi kan ingen av oss ta något för givet. Bebisar tar inte hänsyn till virus, de föds ändå. Livet vinner, men timmarna innan ett barn sätts till jorden är kritiska både känslomässigt och kroppsligt. Där i förlossningssalen föds både barn och föräldrar. Oron handlar inte om för höga krav och förväntningar. Den handlar om rädsla, oro och kärlek till ett barn. Det är känslor som inte heller tar hänsyn till virus och pandemier, trots att man har respekt och förståelse för sjukvårdens tuffa situation.


Irena Pozar är chefredaktör för VeckoRevyn.