Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Hans straff är tidsbestämt – hennes rädsla livslång

Systemet med skyddade personuppgifter är inte bra nog, skriver Irena Pozar. OBS! Bilden har inget med personen i texten att göra.
Foto: JESSICA GOW / TT / TT NYHETSBYRÅN

Simones hår var midjelångt. Hon hade sparat i flera år för att få det att bli så långt, och samtidigt se friskt ut. Men med oljor och tålamod gick det. 

Idag är hennes hår kort. Simones sambo slet av det medan han höll ner henne mot golvet. Han ryckte nävarna fulla av det långa håret, slängde det åt sidan och tog sedan tag igen för att slita av ännu mer. ”Du ska få en ny frisyr”, sa han till henne.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När han var klar hade Simone kala, blödande fläckar på huvudet. ”Det hugger i hjärtat när jag jag tänker på hur ont det gjorde”, säger Simone i P1-dokumentären ”Om han hittar mig är jag död”

Hon är bara 25 år gammal men har levt under ständig terror i tio år. När sambon till slut åker dit och blir dömd till fängelse i fem år skyndar sig Simone att försöka ta igen de förlorade åren. Hon badar varje dag, hela sommaren, tills hon blir alldeles skrynklig. Hon har urringade kläder, smink och går ut med sina tjejkompisar. Hon fotograferar och skapar konst. Hon gör allt det där hon inte fick göra.

Men förutom att ta igen förlorad tid, måste hon också under de kommande fem åren leva klart sitt liv. Den dagen hennes före detta sambo kommer ut ur fängelset kommer han att döda henne, det är Simone övertygad om. Hon är så säker på det att hon funderar på att ta sitt eget liv för att slippa bli torterad till döds av honom. 

Trots att Simone i dag lever med skyddade personuppgifter, har bytt namn och ort så vet hon att det kanske inte räcker för att överleva. Hon delar den rädslan med flera kvinnor vars våldsamma ex fortfarande utgör en hotbild mot dem. För några veckor sedan blev 45-åriga Sanije, som hade skyddade personuppgifter, mördad mitt på dagen i en gångtunnel i centrala Linköping, efter att hennes ex fått syn på henne. Socialtjänsten hade bokat in möten där hon skulle träffa sina barn samma dag som hennes ex också skulle träffa barnen. 

Jag förstår att Simone och hundratals andra kvinnor som är på flykt från våldsamma män är livrädda. Systemet med skyddade personuppgifter är osäkert, den mänskliga faktorn är ofta avgörande och en liten miss kan få ödesdigra konsekvenser. Jag vet hur lätt hänt det är, eftersom jag själv upplevt det. 

Under de år som jag, på grund av hotbilden mot mig som journalist, hade skyddade personuppgifter blev mina folkbokföringsuppgifter röjda vid, mig veterligen, två gånger. En gång var det den mänskliga faktorn på en vårdcentral, och den andra gången på Stockholms stad i samband med en ansökan om boendeparkering.

Jag kan inte ens föreställa sig mig skräcken jag hade känt om jag hade fått veta det samtidigt som jag levde under ett akut och ständigt pågående hot från en exman, som jag visste hade gjort det till sitt livs största uppgift att ta död på mig. 

Den här skräcken lever Simone och många andra kvinnor med dagligen. För trots att de män som nästan mördat dem ofta sitter i fängelse, så gör de det relativt kort tid. Vad händer sen? Mannen har avtjänat sitt straff, men utgör fortfarande ett hot mot kvinnan. Han kan flytta hem, leva sitt liv som vanligt, leta efter kvinnan. Samtidigt är kvinnan på flykt, med ny identitet, ett utraderat liv, en familj hon inte får kontakta och en hemstad hon inte får återvända till. Ett enda snedsteg kan innebära slutet. Om han hittar henne är hon död. 

Kvinnor som överlevt våldsamma relationer rör sig som levande döda i väntan på att någon av misstag ska röja dem. Vilka politiska förslag tar sikte på att komma åt det?