Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Frågorna får inga svar när ansvariga lägger locket på

Annie Dahlberg och Jennifer Paatere berättar om övergrepp.
Deltagaren Jennifer Paatere bröt ihop efter händelsen. Nu vill hon polisanmäla.
Foto: Viaplay/Viafree/Paradise hotel

Ska det krävas journalistiska avslöjanden för att ett produktionsbolag ska reagera på övergrepp som begås under en inspelning som de ansvarar för? 

Tydligen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När Expressen under tisdagen berättade att två deltagare upplevde att de utsatts för övergrepp under inspelning av ”Paradise Hotel” var vi många som reagerade. Hur kan det här ha skett samtidigt som det finns kameror överallt? Varför gick ingen in och sa stopp? 

Vem tyckte det var rimligt att sända det här avsnittet? Trodde de att det skulle gå obemärkt förbi? 

Tydligen. För det diskuterades och paketerades, klipptes och sändes. Som om det var ett tjafs det handlade om, något som behövde redas ut och sedan glömmas. Men det var inget tjafs. Det är de allra flesta överens om. Ja, till och med de som tycker att ”Paradise Hotel” är skit och att alla som tittar på det är ännu större skitar kunde hålla med om att en gräns passerades rejält med det Annie Dahlberg och Jennifer Paatere utsattes för. 

De enda som inte verkar ha fattat att eventuella brott begicks var produktionen bakom dokusåpan. Hur kommer det sig annars att de, i flera månader planerade att sända (och sedan faktiskt sände) ett avsnitt som innehöll sådana vidrigheter? 

Det är helt uppenbart att det brustit i flera led. De ansvariga bolagen verkar ha grova strukturella problem, och helt sakna grundläggande kunskap om sexuella trakasserier, ofredanden och sexualbrott. Det går inte att förklara deras beteende på något annat sätt. 

”Vi har hela tiden dialog med dem och det har inte kommit på tal om någon polisanmälan”, sa Susanne Nylén, presschef på Nent Group, först. 

Hur? Hur är det möjligt att man som ett väletablerat bolag, som gör en av Sveriges största dokusåpor, i vilken man skickar in unga människor, dagligen dränker dem i alkohol och uppmanar dem att dela säng, inte har en policy för hur man ska hantera eventuella övergrepp som begås? 

Ytterst ansvariga lägger locket på. På produktionsbolaget Mastiff vägrar vd Matilda Snöwall svara. Nent Groups koncernchef Anders Jensen hänvisar endast till presschefen Susanne Nylén och ger till slut en kort kommentar i ett pressmeddelande.

De viktiga frågorna får inget svar.

Hur har en polisanmälan inte kommit på tal innan? Det säger så mycket om så mycket. Allt om allt, egentligen. Om hur vi ser på kvinnor, och på män. På unga som deltar i ”skandalösa” program, som ”fläker ut sig” framför tv-kameror. 

Det säger allt om hur lite vi lärde oss av #metoo, och hur fruktansvärt svårt det är att förstå att ett nej är ett nej, att avsaknaden av samtycke är ett nej.

”Paradise Hotel” och produktionen bakom programmet är inget undantag, de är snarare ett tvärsnitt av samhället som de flesta av oss lever i. Där kvinnor som blir utsatta för ovälkomna närmanden, ofredanden och våldtäkter tänker på vad de själva hade kunnat göra annorlunda, samtidigt som männen som begått handlingarna lever vidare som att ingenting har hänt. 

Vi låter dem komma undan, relativiserar det de gjort, bortförklarar och förmildrar. Ibland ställs de till svars för att därefter få gråta ut. 

Det gör så jävla ont. 

Det gör ont att vara kvinna, att känna kvinnor, att älska kvinnor. Det gör så ont att leva i ett samhälle där det så tydligt finns en andra klassens medborgare i form av kvinnor som dagligen nedvärderas, skadas och dödas för att de är just kvinnor. 

Mina vänner säger att de mår illa, är rädda. Att allt det de varit med om bubblar upp när de ser det Jennifer och Annie utsätts för. Hur ska man gå vidare?

Produktionen pausar sändningen av ”Paradise hotel”, men kvinnor kan inte pausa sina liv. Utsattheten pågår konstant, med eller utan kameror närvaranden. Med eller utan avslöjanden i tidningen. Med eller utan min och din vetskap. Det är en oändlig loop av kvinnohat. När tar det slut?


”Vanligare att inte anmäla än att anmäla om man varit utsatt”.