Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Finns inget mer att spara in på – förutom vår överlevnad

Irena Pozar tillsammans med nyfödda bebisen.
Foto: Privat
Södersjukhuset i Stockholm.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

När vattnet går har jag varit gravid i 35 veckor och några dagar. Jag är väl förberedd, men väldigt rädd för att inte få den smärtlindring jag behöver i tid. Därför drabbas jag av panik när jag några timmar senare ligger och trycker på en knapp i min säng på SÖS, men ingen kommer. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är maj 2020 och coronakurvorna har ännu inte börjat vända nedåt. Jag har läst om hur kvinnor tvingas föda utan sin partner närvarande, men jag lyckas med tårar och mycket tjat få personalen att gå med på att låta min man stanna. Eftersom mitt vatten har gått tidigt och jag ska föda prematurt vill de hålla mig under uppsikt. Jag blir därför inskriven på BB i väntan på att förlossningen ska dra i gång ordentligt. De säger att det kan ta sju dagar. Men bara sju timmar senare är det tydligt att mitt barn tänker göra entré ganska snart. Jag har så fruktansvärt ont och är livrädd. Allt jag vill är att bli rullad till hissen och åka ner en våning, komma in till förlossningen, träffa en barnmorska och få epidural. 

Men det får jag inte göra. Det är fullt på förlossningen och det går inte att ta mig till ett annat sjukhus. Jag får en alvedon och en tablett under tungan. ”Det ska göra ont”, säger barnmorskan, som förutom mig ska ta hand om ett gäng andra kvinnor som har en riskgraviditet eller precis har fött. I min journal står det att jag börjar bli rädd och har väldigt ont. Mitt viktigaste önskemål var smärtlindring, och det går inte att tillgodose på grund av resursbrist. 

Jag är nästan helt öppen när jag tillslut får komma till förlossningen. Det har gått flera timmar och jag kräks av smärta. När epiduralen sätts är det försent. Jag känner mig ensammast i världen trots att alla runt mig är underbara. Ingen kom när jag ropade, ingen hjälpte mig. De hann inte. 

När jag nu tio månader senare möts av bilder från fikarummet på SÖS kvinnoklinik, där en anslagstavla där personal förväntas komma med tips på hur man kan göra besparingar satts upp, blir jag iskall. ”Skippa det lilla påslakanet till babyfilten, räcker med bara handduken”, ”Små bristningar kan sutureras med osterila handskar” och ”Ta bort paprikan från mackan”, är några av förslagen. När jag själv får komma till BB med min pyttelilla, fjuniga bebis blöder jag igenom på lakanen. På rummet finns några plastskydd man kan lägga under sig för att slippa blodet, men de tar snabbt slut. När jag ber om fler får jag höra att det inte går, ”de är dyra så man får bara några stycken”. Det är egentligen inte en stor grej, jag klarar mig. Jag tänker mest på hur tacksam jag är över att jag slapp föda i korridoren, och att det fanns läkare tillgängliga när min pojke under förlossningen började kvävas av sin navelsträng. Personalbristen har lett till att andra inte haft samma tur. 

Samtidigt går Region Stockholm med sex miljarder i vinst. ”Det ställer stora krav på hur vi ska använda överskottet på ett klokt sätt”, säger Stockholms finansregionråd Irene Svenonius till Svenska Dagbladet. Men sparkraven står fast. Detta trots att det med all tydlighet framgår att det inom förlossningsvården inte finns något kvar att spara på. Ska Sveriges kvinnor sätta sitt hopp till en fjuttig paprikas vara eller inte vara? Nej, däremot vill politikerna att det enda hoppet i horisonten ska stavas ”Privat sjukvårdsförsäkring”, och de är tydligen beredda att offra mödrar och bebisar för att nå dit.