Irena Pozar
Kvinnliga bönder som odlar småskaligt står för mer än hälften av världens totala matproduktion. Det innebär att samhällen riskerar att svälta och tvingas på flykt när bönderna inte kan skörda maten till följd av klimatförändringar.
Samtidigt tvingas flickor sluta skolan och gifts bort med äldre män i accelererande fart när naturkatastrofer slår till. De våldtas, utnyttjas och tvingas föda barn under livsfarliga förhållanden.
På ett kongresscenter i Norrköping läses motion efter motion om hårdare tag mot invandring upp på Kristdemokraternas riksting. Flera av dem röstas igenom. På Socialdemokraternas partikongress häromveckan passade Magdalena Andersson på att under sitt installationstal på att tala om ökade krav på invandrare, som ett sätt att komma tillrätta med allt som är fel i Sverige.
Mitt i Europa, i ett ingenmansland mellan Belarus och Polen, befinner sig tusentals migranter och flyktingar i stort behov av vatten, värme och mat. Ingen tar på sig att hjälpa dem. EU tittar på. I takt med att de rika bränner kol och flyger, flyr de fattiga översvämningar, torka, svält, bränder och krig. Samtidigt som så gott som alla svenska partier vill ha Europas stramaste flyktinginvandring, nallar vi pengar från biståndsbudgeten för att kunna bidra till klimatfinansiering.
Löftet om ekonomisk kompensation till fattiga länder som drabbas av klimatkatastrofer till följd av rika länders utsläpp kom för tolv år sedan. 100 miljarder dollar per år från 2020 utlovades. Pengarna har än så länge uteblivit.
Sveriges klimatminister Per Bolund (MP) var på plats i Glasgow där de nya klimatförhandlingarna pågick i två veckor, för att under lördagen nå sitt slut. Han har tillsammans med Egypten varit ansvarig för att leda samtalen om finansiering
– Frågan om finansiering är en nyckel i hur väl vi kommer kunna tackla klimatkrisen, löser vi klimatfinansieringen kommer vi ha goda förutsättningar att ta större steg framåt, säger Per Bolund i ett pressmeddelande som regeringen skickade ut i måndags.
Vad resulterade förhandlingarna i?
En skrivning om att det är djup beklagligt att pengarna inte har betalats ut, och att parterna uppmanas arbeta för att så ska ske. Samtidigt saknas en konkret plan för hur detta ska gå till.
En djup besvikelse för världens fattigaste länder, och ett undslippande av ansvar för de rika. Det är ett helt oacceptabelt utfall av en av de viktigaste frågorna under klimattoppmötet. De rika ländernas, och rika personers, utsläpp är så stora att de på egen hand kan minska de globala utsläppen kraftigt. Om tio procent av de rikaste skulle minska sina utsläpp så att de ligger i nivå med en genomsnittlig EU-medborgares dito, skulle de totala utsläppen minska med en fjärdedel.
De som släpper ut minst drabbas hårdast. De som släpper ut mest slipper ta ansvar.
Hur kommer vi tillrätta med det?
Inte genom fler klimattoppmöten, i alla fall. Inte ens nu, när det nästan är för sent, kan makten samarbeta för att rädda mänskligheten. Finns det något hopp kvar?
Jag hoppas, men i huvudet ekar Gretas röst: Bla, bla, bla.