Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Enklare att ifrågasätta Meghan än rasismen

CNN:s reporter om reaktionerna i Storbritannien efter den omtalade intervjun med Meghan och prins Harry.
Foto: JOE PUGLIESE / AP TT NYHETSBYRÅN

Oprahs intervju med Harry och Meghan har dissekerats in i minsta detalj den senaste veckan. Såväl royalister som personer som finner paret ”helt ointressanta” har brett ut sig med analyser, förklaringar och sanningar om vad som egentligen sades. Det är inte så konstigt, intervjun vi alla såg kommer bli historisk. Den cyniske menar också att det ju precis var det här Harry och Meghan ville; skapa kaos, höja temperaturen, tvinga folk att bry sig. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men om vi backar några steg och försöker tänka bort att de två personerna som sitter framför Oprah är prins och hertiginna, kända och privilegierade. Om vi struntar i att deras kläder är dyra, bankkonton fyllda och trädgårdar stora. Vad hör vi då? Det är det mest intressanta med den två timmar långa bombmattan i Oprahs kompis trädgård. Ganska snabbt blir det nämligen tydligt att Firman, som kungafamiljen kallas, och det brittiska kungahuset i likhet med resten världen agerar på ett sätt som är ofördelaktigt för kvinnor och personer med annan hudfärg än vit. Och lika snabbt blir det tydligt att kändisskap och rikedom, privilegier om man så vill, fungerar som ett dåligt skydd när det påtalas att din bebis hudfärg med fördel ska vara åt det vitare hållet. 

Det är Meghan Markles sorg och ilska över det, att inte få hjälp när hon säger att hon är suicidal och lögner om att hon fått sin svägerska att gråta som gör henne mänsklig. Det är i de stunderna det slutar handla om titlar och pengar, och börjar handla om alla de som utsätts för samma sak. Och det är i de stunderna kungahuset slutar vara en enskild institution och börjar vara helt vanliga familjemedlemmar, arbetsgivare och kollegor. För sett till den sexism och rasism de ger uttryck för är de precis som alla andra. Skillnaden är såklart den makt de besitter, och att de signaler de skickar spelar roll. Och signalen är tydlig: Vi gör som vi alltid har gjort, och du borde veta bättre än att lägga dig i. Se så det kan sluta, lilla gumman.  

Återigen, det som uttrycks är på intet sätt unik, snarare genomsyrar samma tankesättet och värderingarna hela vårt samhälle. Det vet alla kvinnor, och det vet alla som rasifieras. Därför angår det Meghan Markle berättar alla, och vi gör fel i att förminska eller förklara det hon utsatts för med att hon är känd, rik och kunglig. Det är lätt att vrida samtalet som prinsparet har med Oprah till att handla om makt och girighet - men det är svårt att acceptera och ta in vidden av det som berättas och vad det säger om oss som människor. Det pinsamt att vi fortfarande inte kan låta rasism handla om rasism, och sexism handla om sexism, utan att hitta på förklaringsmodeller och förmildrande omständigheter. Varför tycks det oss omöjlig att kalla den där jävla spaden för en spade? Ursäkten den här gången var att Harry och Meghan älskar den offerkofta de iklätt sig. Vad är ursäkten nästa gång? 

Förmodligen samma som alltid. Hon gick ju faktiskt hem med honom från krogen frivilligt, de är ju faktiskt överrepresenterade i brottsstatistiken och sluta vara på tv om du inte vill bli dömd - vi har hört det förr och vi kommer höra det igen. Det enda vi har gemensamt med kungligheter är att vi kommer drabbas av destruktiva stereotyper och fördomar. Kanske i en så skadlig utsträckning att vi kommer överväga om livet verkligen är något för oss. 

”Är ledsen över den här senaste attacken”.