Irena Pozar

Det räcker inte att utreda anklagelserna internt

Expressens Irena Pozar skriver om M-ledamoten som anklagas för olämpligt sexuellt beteende.
Foto: OLLE SPORRONG

Att riksdagsledamoten Hanif Bali anklagas för att ha förmått en flicka att skicka nakenbilder är mycket allvarligt. 

Nu försöker Moderaterna utreda händelsen själva. 

Deras beslut om att starta en intern utredning följer ett mönster vi ofta ser när det gäller sexuella övergrepp och trakasserier på arbetsplatser, skolor och inom organisationer. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När TV4 larmades om att en kvinnlig medarbetare sa sig ha blivit utsatt för sexuella övergrepp i en badtunna gjordes ingen polisanmälan. När produktionsbolaget Mastiff såg övergrepp ske under inspelningen av Paradise Hotel gjordes ingen polisanmälan. När flickor blir utsatta för ovälkomna närmanden, får dickpics skickade till sig eller när de av skolkamrater ombeds skicka nakenbilder på sig själva är det rektorer och lärare som ska ”utreda” det inträffade. I många fall görs inte en polisanmälan. 

I fallet med den anklagade M-riksdagsmannen Hanif Bali vet vi inte om ett brott har begåtts. Om uppgifterna om att den Muf-aktiva flicka som Bali påstås ha förmått skicka sexuella bilder på sig själv var 15 år gammal vid tillfället stämmer, så hamnar man i den röra i svensk sexualbrottslagstiftning som omfattar barn som fyllt 15 år men är minderåriga. Skyddet för denna åldersgrupp är svagt, men det finns. Det är dock ingenting som chefer, rektorer, moderater eller för den delen socialdemokrater bör utreda på egen hand för att därefter ta ställning till en eventuell polisanmälan. 

Det är bra att Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer med all tydlighet visar att de rapporterade händelserna tas på allvar. När Aftonbladet frågar om man gjort en polisanmälan svarar Strömmer: ”​​Det har vi inte gjort. Vi har fått del av uppgifter precis nyligen, nu ska vi reda ut vad som har hänt.” Det är bra att man vill gå till botten med de - men om det finns minsta misstanke om att ett brott begåtts, framför allt mot ett barn, så bör huvudregeln vara att koppla in polis. Det är alldeles för viktigt och allvarligt för att läggas i en hög av interna dokument och möten. 

Ändå är det precis det som sker. Om och om igen när det handlar om den här typen av misstänkta brott, eller andra ”olämpliga beteenden”. När en toppolitiker inom Socialdemokraterna år 2008 mot sitt nekande anklagades för att ha trakasserat en kvinnlig tjänsteman sexuellt fick Cecilia Eklund, då pressekreterare åt Mona Sahlin, kännedom om det. Hon gick till dåvarande partisekreteraren och sa att en polisanmälan borde göras. 

Enligt Eklund svarar hen att det inte går för sig, att det skulle skada partiet. 

Jag kan sätta mitt liv på att precis samma typer av resonemang förekommer i samtliga partier, precis som det förekommer inom företag och organisationer. 

Man kan in absurdum hävda att man tar anklagelser på fullt allvar, men man kan inte bortse från vilken tyngd och påverkan en faktisk polisanmälan har. Att se en polisanmälan som en del av den rutin man har gällande ärenden som rör olika typer av misstänkta sexualbrott borde vara självklart. Om offret i sin tur inte vill att polisen blandas in är en sak, men att som företrädare inom ett parti inte ens föra det på tal är fegt och fel. 

Den här frågan är större än Strömmer och S-partisekreteraren, den är större än de enskilda män som anklagats för olika typer av olämpliga eller olagliga beteenden. Det handlar i grund och botten om hur vi ser på sexualbrott, och vår irrationella övertygelse om att det är något vi själva kan ”reda ut”, som vore det käbbel, eller en fråga om huruvida en relation är opassande eller inte. När ska vi börja ta den här typen av brott på allvar? 

Metoo lovade mycket, men höll lite. 

Kristersson: ”Tar den sortens anklagelser på stort allvar”

M-ledaren efter avslöjandet om riksdagsledamoten.