Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Det blir inte bättre, men du blir bättre

Mörka tiders intåg skapar hos många en känsla av ledsamhet. För vissa av oss går det inte över när solen kikar fram. För vissa av oss blir det inte bättre.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är november och utomhus är det mörkt oavsett när man tittar ut genom fönstret. Träden är kala och duggregnet skapar en blöt hinna i ansiktet som blir till is när vinden piskar. Bilar kör fort och regnvatten sprutar längs trottoarerna när du släpar dig hem från jobbet. Det var mörkt när du gick hemifrån och det är mörkt när du kommer hem. I hissen luktar det blöt hund och hallmattan färgas brun av grus och vatten från pölar.

"Det är ju ändå så mysigt!" säger folk och tänder ljus, äter grytor och dricker kryddigt te. Med raggsockar på fötterna läser de böcker och somnar sedan till ljudet av regn som slår mot fönster. Mysigt, eller hur? Men ljus inne hjälper inte alltid mot mörker i sinne.


Jag är en av dem som ofta känner mörkret bakom revbenen växa i takt med att solen lyser med sin frånvaro. Eller, ja, för mig är det nästan alltid mörkt där. I snart tio år har jag alltid känt mig lite ledsnare än andra. Men på hösten är det lättare att acceptera. Vi är liksom fler då, jag och de som känner att stegen är lite för tunga.

Men ångest spolas inte alltid bort med vårfloder. Det blir inte alltid bättre. Samtiden skiter ofta i dig och ditt mående. Men du blir bättre. Joan Rivers sa så en gång: "I wish I could tell you it get's better, but it doesn't get better. YOU get better" Jag tänker ofta på de orden. Kanske blir man bättre för att man måste. För att det enda man kan göra är att resa sig upp, börja om, köra på. Igen och igen och igen. Men det är också så att saker som för fem år sedan fick en att tappa fotfästet och fick bröstkorgen att gå itu, inte skulle gör lika ont i dag. Du blir bättre.


Minns att alla gånger du tänkt "det här är den värsta dagen i mitt liv" har du överlevt. Det är sjukt, men sant. Jag är en sådan som ofta glömmer det. Är man en ångestriden person är det svårt att tänka positivt och att drömma sig tillbaka till sommardagar, palmer och rosévin. Men likväl finns de där och jag vet att du känner att det inte spelar någon roll att det som inte dödar härdar, när man har ett regnmoln över sig som följer en var man än går. Är du som jag, är det där molnet nog kroniskt.

Men det kommer dagar i ditt liv då du, om än för några sekunder, glömmer bort dess existens. Och den där blomman som dammat i ett hörn sen i somras kommer att börja blomma och det kommer en tid då ljudet av en väckarklocka inte kommer få dig att vilja dö. Du kommer att bli kär i en snäll person med dålig humor och kanske se din favoritartist i Globen nästa år. Inte för att saker och ting blir bättre, utan för att du blir bättre.


Du har ingen annan än dig själv att tacka för att du orkar en dag till, oavsett om det är mörk november och du halkar runt på löv eller en fredagskväll i juli när det är precis så varmt att man varken svettas eller fryser.