Irena Pozar
När det stod klart att Stefan Löfven skulle avgå som partiledare för Socialdemokraterna var dåvarande finansminister Magdalena Andersson det självklara namnet att ersätta honom. För några veckor sedan valdes hon av en enhällig kongress och sedan dess har förhandlingarna med Vänsterpartiet och Centerpartiet varit i centrum.
”Ska du stoppa en kvinnlig statsminister, Nooshi Dadgostar?” skrev två S-veteraner på Aftonbladets debattsida och på Facebook frågade sig Margot Wallström på Dadgostar på allvar överväger att ”stoppa Sveriges första kvinnliga statsminister?”. Miljöpartiets Maria Gardfjell konstaterade i en intervju med TT att det nog var bäst att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer överens om skogsfrågan snart eftersom vi faktiskt ”står inför ett läge där Sverige skulle kunna få sin första kvinnliga statsminister”. I samma veva menade S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll i en intervju med Svenska Dagbladet att släppa fram Magdalena Andersson är att ”som partier medverka till en historisk förändring i Sverige” och att varje parti måste ställa sig frågan om värdet i att rösta för eller emot en kvinnlig statsminister.
Den här typen av argumentation var inte oväntad. Politiker kommer spela de kort de har på handen, och i det här fallet är kvinnokortet ett av dem. När detta kort dessutom spelas ut mot två andra kvinnor, Annie Lööf och Nooshi Dadgostar, så skapas en feministisk molotovcocktail.
Men den enkla gick varken Lööf eller Dadgostar (eller kvinnor generellt) på. Och det är där vi har guldet, den riktiga feministiska segern. De senaste veckorna har tre kvinnor lett tuffa förhandlingar för att få igenom sin politik, på uppdrag av partimedlemmar och väljare har de satt hårt mot hårt. De har inte känt en press att släppa fram en kvinna för att hon är kvinna. Vi har kommit längre än så. Kvinnor ska inte kompromissa sönder sig själva för att kunna fira något som borde varit självklart för länge sedan; att en kvinna kan bli regeringschef i jämställdhetens Sverige.
När jag skriver det här sista stycket hör jag från SVT-sändningen i bakgrunden att det har blivit dags för omröstning. Och sen: ”Kammaren har godkänt förslaget att utse Magdalena Andersson till statsminister”.
Och den här gången, denna historiska dag, ska jag fira. Jag ska fira alla de komplexa kvinnor med olika åsikter och ideér om politik som lett oss hit. Alla de som stått upp för det de tror på, trots att de motarbetas eller förväntas vara lojala med det egna könet in absurdum. Med Edith Södergrans ord ska jag skåla för dem: ”det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”.
Irena Pozar är chefredaktör för Vecko-Revyn och kolumnist i Expressen. Läs fler krönikor här: