Irena Pozar
”BLOD…ELD…SKOTTLOSSNING…GRÅT… Jag sitter i källaren med resten av barnen från sjukhuset, med fru Jevra och Mirsada. De lyssnar spänt på radion och gråter. Cetnici har anfallit från Pionirska dolina. Allt skakar. Fru Jevra och Mirsada säger till oss att vi ska hålla munnarna öppna, så att våra öron inte sprängs när granaterna detonerar.
Kära dagbok, jag är rädd… men jag måste skriva till dig, för det här är kanske de sista orden jag kommer att skriva. Jag tänker på mamma, på pappa, på min bror… Var är de nu, dagboken, jag kan inte ens prata i telefon med mamma längre… Lever pappa? Kommer vi någonsin ses igen, kära dagbok… Jag gråter och skriver…”
Orden är skrivna av en 15-årig pojke som heter Admir Kadrić. Han är döende i leukemi och sjukhuset som han befinner sig på den 26 maj, 1992 attackeras av serbiska styrkor. Förutom andra sjuka barn finns också 130 födande kvinnor och 70 nyfödda bebisar på sjukhuset. Det är ett inferno. Det går faktiskt inte att beskriva det som sker på något annat sätt. Men det finns inga sociala medier, knappt ens internet. En bråkdel av det som den bosniska befolkningen utsätts för når bara ut via tryckta dagstidningar.
Idag blev ett BB i den ukrainska hamnstaden Mariupol bombat. Jag såg det direkt, det fanns överallt. Jag ville kräkas. Bebisar som ligger på rad. Mammor som krystande bärs ut på bår. Blodiga madrasser. Det enda ordet som kommer till mig är ondska ondska ondska. Kriget ser alltid likadant ut, oavsett när och om omvärlden nås av bilderna av det. Det spelar ingen roll vad den anfallande ledaren säger, det kommer alltid sluta med slakt.
Jag är glad att jag inte minns något av kriget. Mycket har jag läst och fått berättat för mig. Men det är inte samma sak som att ha bilder av ihjälskjutna barn inpräntade på näthinnan, eller att bära på minnen av en trygg pappahand som släpper taget om din mjuka barnhand. Jag ser hur de som flytt krig och sedan många, många år tillbaka är i säkerhet i Sverige får PTSD-liknande symtom. Det går aldrig över. Kriget är ett helvete. Ett helvete kan man inte glömma. Jag minns inte ens men jag känner traumat i min kropp. Varje kväll sedan den 24 februari har jag böjt mig ner över min 2-årings spjälsäng och viskat: tack, tack för att vi får vara här och inte där.
Admir Kadrić skriver i sin dagbok om hur han springer från sjukhuset till en byggnad mittemot.
”Kära dagbok, vid 19:20 sprang vi över hit… Det var hemskt. Jag skakas fortfarande av skräck… jag gråter fortfarande… jag är rädd. Jag har precis överlevt en scen som jag bara känner igen från filmer om Vietnam - en soldat sköt, och vi sprang, en i taget, över gatan”.
Fyra månader tidigare har jag fötts på det sjukhus som Admir, sjuka barn och mammor med nyfödda bebisar nu springer ifrån. Jag tänker: tack, tack för att jag fick födas då. Tack, tack för att jag fick föda mitt barn här och inte där. Tack för att jag lever. Tack för att Admir lever.
På nätterna drömmer jag om krig. Jag vaknar av bomber som smäller. Vad priviligerat det är att bara möta krig i drömmen. När jag vaknar scrollar jag igenom nyheterna. Det går inte. Jag är desperat. Vad ska jag göra? Vad ska vi göra? Det får inte vara så här. Inte igen. Krigsbrotten är ett faktum. Kan vi ingripa mer? Det måste gå.