Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Dags att sluta stötta elitidrotten

I veckan stod det klart att sexåriga William Steen Johansen från Danmark blivit inbjuden att träna med Liverpools internationella fotbollsakademi. Därmed blev han den yngsta någonsin som bjudits in av laget. Och han är inte det första barnet som blivit värvat av stora fotbollsklubbar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Trenden finns inte bara i fotbollsvärlden, utan återfinns inom alla idrotter. Tennisspelare så unga som 13 år uppmanas träna 18 timmar i veckan för att bli en del av eliten. Utöver skolan motsvarar detta nästan ett halvtidsjobb som en genomsnittlig vuxen utför. Vad är det som gör att unga dras in i så intensiv träning att all fritid och lek måste prioriteras bort? Svaret är: något som både du och jag är en del av.

Miljarder av våra skattepengar går varje år till att stötta Riksidrottsförbundet, som i sin tur stöttar Sveriges idrottsföreningar och vi sitter och hejar på Sverige när det äntligen blir dags för OS. I SVT-dokumentären ”Medaljens pris” berättar flera av våra bästa idrottare om skadorna de fått under sin karriär och hur kroppen mår under de tuffa träningspass de utför. När Carolina Klüft, Christian Olsson och Susanna Kallur räknar upp alla skador de fått tappar jag snabbt räkningen. Skador de fått samtidigt som svenskar hemma i tv-sofforna skrikit sig hesa hejandes på dem.

Det elitidrottares kroppar blir utsatta för är ingenting annat än misshandel. Skillnaden är att det är misshandel som staten skänker massor med pengar till, som stora företag sponsrar, som svenskar hejar på och som små barn ser upp till. Skadorna och pressen de utsätts för hade varit oacceptabelt i vilket annat yrke som helst och något som man hade försökt jobba emot, men inte i idrottsvärlden.

När Sverige som land började satsa på idrott handlade det om att förbättra folkhälsan. I det har den visionen snarare börjat handla om att vinna så många medaljer som möjligt. 1998 kom att bli ett år då något förändras i Idrotts-Sverige. Regeringen deklarerade att Sverige måste vinna fler medaljer i de stora mästerskapen.

”Vi måste ta hem priser på olympiaderna. Annars kan vi inte entusiasmera unga människor för idrott.” sa den dåvarande idrottsministern Lars Engqvist (S) i ett inslag i SVT:s Rapport 1998. Därefter rullade satsningarna på svensk elitidrott på, trots de uppenbara riskerna för smärtsamma och farliga skador hos utövarna, men också synen på idrott hos barn.

När idrott lyfts fram som något positivt är det ofta ord om gemenskap, vänskap och laganda som lyfts. Något som urholkas i takt med att elitsatsningarna stärks. Visst kan man ha roligt och träna hårt samtidigt. Men vem säger stopp när det blir för mycket? Kan individen ensam ansvara för det?

Människans frihet är en grundbult i vårt samhälle och väldigt viktig att värna om. Självklart ska människor få träna precis hur hårt de vill, dra av sina senor tio gånger och kräkas på daglig basis. Men är det verkligen något vi som samhälle bör stötta? Knappast.