Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Busch missar öppet mål i förtalsdebatten

Ebba Busch har skrivit på ett strafföreläggande om grovt förtal.
Ebba Busch möter media efter att ha erkänt grovt förtal.
Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det har aldrig funnits bättre förutsättningar för en politiker att driva frågan om förtalslagstiftningen – ändå missar Ebba Busch öppet mål.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att Ebba Busch både vill predika om vikten av att följa svensk lag, men samtidigt själv kunna bryta mot den, är en sak. Men att av rädsla för att framstå som en hysterika, eller en opportunistisk politiker som först när hon själv utsätts vill skapa förändring, avstå från att ge frågan om förtal det utrymme den förtjänar, är bara fegt. 

Sedan 2017 har minst tio kvinnor i Sverige dömts för förtal, efter att under Metoo ha berättat om övergrepp som de blivit utsatta för. Vissa har gjort det med kännedom om risken att dömas till böter eller fängelse, andra har förvånats när deras inlägg i stängda Facebook-grupper blivit föremål för brottsutredningar. Lagen om vad man får säga om vem, när och var har debatterats flitigt. Den svenska varianten, där sanningshalten i ett påstående som pekar ut en person som brottslig eller klandervärd är irrelevant, har jämförts med exempelvis amerikanska och brittiska diton, där sanningen är avgörande. 

Det är både svårt och enkelt att försvara den svenska förtalslagstiftningen. Å ena sidan borde det väl ligga inom en enskild medborgares rätt att inom ramen för yttrandefrihet få berätta om något man varit med om? Men å andra sidan bör väl alla kunna sona sitt brott? 

Ur ett kvinnorättsperspektiv finns det stor anledning att tala om och utvärdera hur lagen tillämpas. Att den finns betyder inte att den är huggen i sten. Den franska journalisten Sandra Muller startade landets Metoo-rörelse med sitt vittnesmål. Hon blev först dömd för förtal, men tidigare i år kom en dom i en högre instans som friade henne – detta trots att inga nya bevis eller fakta tillförts målet. En stor seger för Sandra Muller själv, en enorm seger för Frankrikes kvinnor.

I Sverige bestämde sig justitiekanslern förra veckan för att väcka åtal mot Cissi Wallin, med anledning av att man vill pröva om hennes bok ”Allt som var mitt” innehåller grovt förtal mot Fredrik Virtanen. Och nu straffas Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch för samma brott, efter att ha erkänt sig skyldig. Typ. 

Hon erkände i samband med att hon skrev på ett strafföreläggande, men på sin Facebook-sida skriver hon att det är ”ett brott som jag i själ och hjärta anser mig vara oskyldig till”. Hon lyfter fram att sanningen alltid varit viktigast för henne, men att den svenska lagen inte tar hänsyn till sanningshalten. 

Men är det något hon vill ändra på? Det verkar inte så. Om något har Busch och hennes partikamrater genom åren velat göra lagen striktare. 

Jag har svårt att förstå varför man som politiker, som både med professionell och nu personlig erfarenhet, inte tar tillfället i akt att lyfta den fråga som engagerat så många de senaste åren. Är Ebba Busch så rädd för att förknippas med feminister att hon inte ens vågar öppna för att det väl vore på sin plats att se över den svenska förtalslagstiftningen? 

”Jag har ett parti att leda, i ett land med betydligt större problem än min personliga heder”, skriver Busch i sitt Facebook-inlägg. 

Men sanningen är att det här brottet handlar om så mycket mer än Ebba Buschs heder. Det handlar om ett viktigt ben i den stora rättsapparat som gång på gång sviker svenska kvinnor, som sätter munkavle och skrämmer till tystnad. 

Vad fint det vore om en politiker, åtminstone när ett gyllene tillfälle ges, skulle höja rösten för det.