Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Barn behöver ha fler vuxna vänner runt sig

Barn behöver fler vuxna än sina föräldrar i sitt liv. Vuxna som trots bristen på blodsband gör vad som helst för dem.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tittar sällan i övrigt-inkorgen på min Facebook. Det är den del i inkorgen där mejlen från folk man inte är vän med eller har gemensamma vänner med hamnar. Även känd som källan till allt ont. Den är oftast belamrad med rasistiskt näthat och kvinnoförnedrande meddelanden. Men då och då hamnar jag där ändå. Som nu i veckan när jag scrollade igenom läste jag ett meddelande där det stod: ”Hej Irena! Är du den Irena som bott i Braås och varit dagbarn hos mig?”

Jag var tre år gammal och hade två år tidigare kommit till Sverige tillsammans med mina föräldrar från Bosnien. Min dagmamma var min första svenska kompis och jag har fortfarande kvar den snöglob hon köpte till mig på en julmarknad vi var på 1995. Jag minns inte så mycket från den tiden förutom att hon hade barn, två hundar varav en älskade att äta skor och en stor blå pool i trädgården.

Men jag minns att det aldrig var jobbigt att vara där, trots att jag aldrig hade varit ifrån min mamma mer än en dag.

Jag minns att det svenska språket inte ens kändes märkligt när hon talade det och jag minns de smeknamn jag hade på hennes barn.


Som liten umgicks jag ofta med vuxna. Drack te med äldre damer som bodde längre ned på gatan och satt med när mina föräldrar hade vänner på besök. Att veta att vuxna människor stod på rad för att hjälpa mig om jag behövde det gav en trygghet som jag först på senare år kunnat sätta ord på.

Jag har inga barn själv, men de föräldrar jag har i min närmaste vänskapskrets uttrycker ofta glädje över att deras barn har många andra vuxna i sin närhet. Den sydeuropeiska bilden av en familj, med en svärmor på övervåningen och kusiner i en inredd källare, är inte direkt något som tilltalar många svenskar. Det är snarare anonymitet och privatliv som präglar oss.

Jag har svårt att förstå varför. Att vara flera som delar på den lycka (och börda) som det innebär att uppfostra ett barn är underbart och hälsosamt. Det frigör mer tid åt barnets föräldrar att ha mer egentid, tillsammans eller för sig själva.

Något som jag är övertygad om i slutändan gör gott för barnen.


Att kärnfamiljen fortfarande ses som det mest heliga och naturliga vi har är märkligt. För det första verkar det inte hålla i längden, mer än hälften av de som gifter sig skiljer sig så småningom. Dessutom mår inte alla barn bra i sina kärnfamiljer. En familj borde vara så mycket mer än att dela blodsband.

Lykke är en av mina bästa vänners dotter och jag älskar henne enormt. När jag får höra att hon säger ”Kan inte vi ha någon av mina vuxna vänner på middag i kväll?” till sin mamma växer mitt hjärta till dubbel storlek. Den ungen har en hel armé av vuxna som är beredda att dö för henne och bara några få av dem har hon blodsband till.

Så när min gamla dagmamma hör av sig och kallar mig ”goa lilla Irena!” kan jag inte annat än tänka: familjen i all ära, men herregud vad härligt det är att som barn ha vuxna vänner.