Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Är svenskar villiga att offra friheten för familjen?

Frågan är om de som i dag fnyser åt yngre är villiga att kompromissa med sin egen bekvämlighet för att få drömmen om den stora, hjälpsamma familjen att bli verklig?, skriver Irena Pozar.
Foto: Shutterstock

I takt med att det blev tydligt att coronaviruset drabbar våra äldre hårdast växte en klyfta mellan två generationer fram – de unga mot de gamla. 

Med debatter som tagit avstamp i frågor som Vems fel är det att viruset sprids, varför stannar de äldre inte hemma och hur kan de yngre festa som att ingenting har hänt? har generationskriget blivit ett faktum.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Åtminstone tycks det så när man följer diskussionerna som pågår i dagstidningar och i sociala medier. I krigets kölvatten pratar man nu plötsligt längtansfullt om generationsboenden och frågar sig hur det kommer sig att svenskar, och framför allt unga, är så dåliga på att ta hand om och respektera de äldre? 

Jag är född på Balkan och uppvuxen i ett hem där respekten för de äldre har varit en central del i min uppfostran. Medan mina klasskamrater ropade på lärarna genom att stöna ”ey, du” fick jag lära mig att lärare skulle visas den största respekt och hänsyn. När terminen var slut och familjen Pozars fullpackade semesterbil rullade söderut skulle alla vuxna tilltalas med ”ni”, något som för min lillebror och mig tycktes omöjligt. Jag minns att mina föräldrars vanligaste mening under de evighetslånga sommarloven på Balkan var ”Förlåt, de bor i Sverige, där säger man bara ni till kungen”. 

Men jag minns också med vilken värme och respekt vi barn togs emot av de äldre släktingarna och familjevännerna. Det fanns inga barnbord, alla drack och åt tillsammans. Barnen involverades i samtal, följde med ut när det skulle tas en öl och fick ta ansvar för middagshandling. När jag i höstas berättade för mina föräldrar att de skulle få ett barnbarn frågade de genast hur vi skulle lösa så att min mamma kunde bo med mig efter förlossningen och städa, bära bebis och laga mat.

Det är detta jag tänker på när jag hör äldre förfasas över den yngre generationens brist på respekt. DN:s Richard Swartz skriver att Sverige är ”ett land så starkt ålderssegregerat att utländska gäster förvånas när de inte ens i våra familjer finner något umgänge över generationerna.” Något som inte är förvånande är slutsatsen att detta är ungas fel, den självupptagna generationen. Men det är långt ifrån hela sanningen. 

Svenskarna må plötsligt ha fått upp ögonen för generationsboenden, börjat drömma om stora familjer där alla tar hand om varandra och ett samhälle där ålderdomshem och hemtjänst där man träffar olika personer varje dag inte behövs. Det låter underbart, och för mig inte så främmande – jag har ju faktiskt på nära håll har sett hur det ser ut i Sydeuropa. Men, det är knappast de unga som är ensamt ansvariga för att det inte ser ut så i Sverige. 

De som i dag är medelålders eller äldre har ett minst lika stort ansvar. Kan de med handen på hjärtat säga att de försökt skapa en familj där man lever tillsammans över generationsgränserna? Eller är det först nu, efter väckarklockan corona, som man ser behovet av det och ilsknar till över att det inte är så? För att få en konstellation á la Sydeuropa att fungera krävs uppoffringar, respekt och vilja att hjälpa till när som helst från samtliga generationer. Det handlar inte bara om att de yngre ska ta hand om de äldre. Frågan är om de som i dag fnyser åt yngre är villiga att kompromissa med sin egen bekvämlighet för att få drömmen om den stora, hjälpsamma familjen att bli verklig?