Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Irena Pozar

Är det bara i ilskan vi kan hämta energi?

Följ senaste nytt om coronautvecklingen i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 10 och 20 på helgerna.
En kvinna jobbar hemifrån. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Foto: Stina Stjernkvist/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det är alltid tungt och sorgligt när ett land drabbas av en kris, men ofta går det att skönja något fint i mörkret. Människor samlas och lägger ner blommor på stället där katastrofen inträffat, demonstrationer och tysta minuter hålls, man samlas under en gemensam paroll och lägger tillsammans det krisen bakom sig. Det är det som får människan att orka ta sig igenom det, som får oss att göra det som krävs för att komma ut på andra sidan. 

Så, vad händer när ett land drabbas av en kris där inget av det här sker? Där inget av det här kan ske?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det har gått drygt två veckor sedan jag på riktigt insåg att coronaviruset var något som skulle påverka mig, mina nära och kära och hela det här landet på riktigt. Jag är förvånad över hur hårt det tagit på mig. Att jag skulle få grov ångest var väntat, det har jag haft till och från sen jag var fem. Men att jag skulle känna mig så ensam trodde jag aldrig. Jag är duktig på att vara själv, men det måste ske på mina villkor. Att jobba hemma och inte träffa en själ på en vecka för att jag vill ha egentid? Jättehärligt. Att uppmanas jobba hemma och undvika sociala kontakter? Jättejobbigt. Jag tror inte jag är den enda som just nu känner mig som ett flockdjur som blivit övergivet av flocken. 

Coronakrisen har inte skapat gemenskap, den har skapat en icke-konstruktiv ilska. Millennials är arga på boomers. Boomers är arga på Folkhälsomyndigheten som kallar dem gamla. Vissa är arga på att Sverige gör för lite, andra är arga på att Sverige gör för mycket. Jag är arg på östermalmstanterna som åker till affären för att köpa ål. Vänner är arga på varandra för den ena träffar sin 70 plus-pappa och den andra ska åka skidor. Någon är arg för att folk har slutat gå ut och äta, en annan är arg på alla som går på krogen. När vi applåderar vårdpersonalen från balkongen är det fel, vi borde i stället höja deras löner och när vi hjälps åt att handla åt äldre är det farligt, eftersom bedragare finns överallt. Är det verkligen bara i ilskan vi numera kan hämta energi? Är det i ilskan vi hittar gemenskap? Är det med ilska vi ska ta oss igenom det här?

Det känns sorgligt och destruktivt. Men vad ska vi göra när fienden är ett abstrakt virus? När vi inte kan tända ljus och kura ihop oss, eller bjuda in till fest för att mota bort ensamheten och oron? När vi inte ser ett slut på eländet? Det blir tydligt hur simpla vi människor är. Vi behöver bli sedda, hörda, behövda. Det är behov som är svåra att under längre tid tillfredsställa med videosamtal och chattar. Samtidigt har vi inget val, och när jag tänker på det blir jag arg – igen.

Kanske målar jag fan på väggen. Det har ju faktiskt bara gått några veckor, men det är också det som skaver. Att vi på några veckor fått svart på vitt hur bräckligt vårt samhälle är, hur snabbt ekonomin kraschar och hur vi behandlar varandra när vi känner stark oro. Experterna varit tydliga med att det här kommer att pågå länge. Kommer vi vänja oss eller kommer ilskan att växa? Kommer vi hitta en gemenskap i det som just nu känns omöjligt att acceptera? Jag vet faktiskt inte, men jag längtar efter en midsommar med långbord och snaps. Om det här är slut till dess så lovar jag att binda blomsterkransar till alla jag älskar och gå och lägga mig sist av alla. Njuta av varje sekund.

 

Irena Pozar är chefredaktör för VeckoRevyn.