Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanne Kjöller

Vuxna människor har blivit ungar i trotsålder

Jag är inte säker på om lilltösen ens börjat första klass när hon en dag granskade middagsmaten och frågade: Är det gris?

Jag svarade ja, varpå hon replikerade: Tyvärr. Jag äter inte gris.

Och när jag frågande tittade på henne förtydligade hon: Jag är muslim.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Efter en del konfererande med barnafadern, vi hade ju tidigare drivit detta med allätande rätt hårt, enades vi om att gå dottern åtminstone halvvägs till mötes. Vi lovade att respektera hennes deklarerade religionstillhörighet mot att hon lovade äta det som serverades när hon var bortbjuden.

Beslutet var inte svårt. Vi tyckte egentligen att hon gjort ett rätt bra val utifrån hur fläskköttsindustrin ser ut. Hennes hänvisning till islam tog vi med en rätt rejäl nypa halal-salt.

Åren gick och avkomman ratade konsekvent goda salamikorvar och den goda knaperstekta baconen som serverades separat för att strösslas över torsken. Inte ens godis och efterrätter med gelatin fick henne att vackla.

En dag visade dottern upp något eksemliknande på underarmen. Hm, sa jag, du kanske är allergisk. Några dagar senare snodde hon åt sig en skinkskiva från frukostbordet. Men, frågade jag, är inte du muslim? Nej, svarade hon, inte längre. Nu är jag allergisk.

Efter ett samtal där jag förklarade att jag nog varit för snabb och lättvindig med min allergidiagnos blev hon så besviken att hon återvände till sina tidigare dietrestriktioner. Och där är vi, trots tonår, än i dag.

Historien kom tillbaka till mig på en fest under hösten. När toastmastern redogjorde för ordningen runt desserten sa han:

Kladdkaka och grädde hämtas vid bardisken. För er som vill ha lite extra uppmärksamhet finns laktos- och glutenfria alternativ på höger sida.

Jag höll andan. Men både upplopp och kränkthetstävling uteblev.

Min krönikekollega här på Expressen, Johan Hakelius, har tidigare konstaterat att det i princip är omöjligt att bjuda folk under 45 år på middag. Två frågor infinner sig. 1. Hur kunde det bli såhär? Och 2. Vad säger dessa föräldrar till sina barn? För ”Peta inte i maten”, lär ju inte funka.

Jag vet förstås att det finns individer som verkligen är allergiska eller födoämnesintoleranta. Jag vet att en nöt i fel mun kan vara livsfarligt för en liten grupp personer. Och att det för gluten- och mjölkproteinintoleranta (till skillnad från dem som är känsliga för laktos) är skadligt att få i sig fel mat.

Men hur kunde de intoleranta plötsligt bli så många? Försäljningen av laktosfria produkter tiodubblades mellan 2005 och 2013 (Metro 3/11-14). Enligt Arlas presstjänst fortsätter siffrorna uppåt. Och det bland ett av världens mest mjölktåliga folk.

Människor får förstås äta vad de vill. Men när vuxenmiddagar förvandlas till familjemiddagar med en hoper ungar i trotsåldern som kräver separata anrättningar – ja då är det varken enkelt eller kul att sno ihop ett gäng vänner för att äta ihop.

Och föreställ er hur det blir när peta-i-maten-föräldrarnas barn vuxit upp. Finns det då någon mat man kan mötas kring? Där inte någon kändis brännmärkt den ena eller andra varan genom att förkunna att de mår sååå mycket bättre sedan de skippat gluten och börjat dricka destillerat vatten – eller vad som råkar vara i ropet just då.

Måltiderna kan bli hur arma som helst.

Liksom umgänget.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!