Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hanne Kjöller

Vilka ord finns kvar när nazisterna nu flyttar fram sina positioner?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Med nazistiska Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen i färskt minne funderar jag över hur tankarna går hos de rödmärkta opinionsbildare och politiker som redan förbrukat alla kraftord.

Diskussionen om Nya Tiders närvaro på Bokmässan, och om man ska hälsa på Sverigedemokrater i riksdagen eller inte, framstår i dag som ett bortskämt kacklande i en grund ankdamm.

För jo, demokratiskt bortskämd har vänstern varit, när den kunnat kosta på sig att förbruka Breivikassociationer med liberala debattörer. När fascist- och nazistetiketter, liksom paralleller till 1930-talets Tyskland, använts för att beskriva personer eller rörelser som varken är det ena eller det andra.

Så vilka ord finns kvar när nazisterna nu flyttar fram sina positioner? När NMR förgiftar det offentliga rummet genom sin ”uppsökande verksamhet”?

Kanske hade jag varit naiv. Men jag hade trott att nazisterna skulle stå i sitt hörn. Att den som ville bara kunde nonchalera dem.

Men så blev det alltså inte. Där människor samlades, samlades också nazisterna. Ibland skränades ”folkförrädare”. Ibland bara tysta, med benen isär och armarna korslagda över bröstet, psykstirrandes på den som talade.

Yttrandefrihet är en grundsten i varje demokrati. Och inskränkningar vanskliga. Det fanns många som menade att Svenskarnas Parti, föregångare till NMR, borde stoppats från att demonstrera i Jönköping den 1 maj 2014. Kommunen försökte, men förvaltningsrätten gav nazisterna rätt.

Och då är det faktiskt bara att lägga ned. Den dag polisen börjar gå emot domstolarnas beslut är Sverige inte längre en rättsstat.

Dessvärre fick vi denna gång ingen domstolsprövning om NMR:s närvaro. Det är beklagligt. För det hade varit intressant att se hur förvaltningsrätten agerat om någon av de organisationer som hade tänkt vara på plats hela veckan – och som hade rimliga skäl att frukta nazisternas närvaro – hade vänt sig till rätten. Men som i stället åkte hem.

Även en yttrandefrihetsfundamentalist måste erkänna den ytterligare nivå av målkonflikt som kommit i ljuset. Nu handlar det inte bara om hetslagstiftning och yttrandefrihetens begränsningar. Om NMR mer eller mindre tömmer Almedalen på folk måste man fråga sig om yttrandefriheten stärkts eller försvagats?

Retoriska frågor har ställts om vad som skulle hända om IS ansökte om en tältplats. Men vad är egentligen det juridiska svaret på den frågan?

För det juridiska är avgörande för det politiska. Men något politiskt svar har vi inte fått. När partiledarna fått frågan om nazisternas närvaro tycks de snarare ha svarat på vad de tycker om nazismen. För om man inte bara tycker att NMR är förskräcklig, utan att det också är förskräckligt att de fått tillstånd att vara här, bör man väl rimligtvis ha någon politisk idé om vad man kan göra för att det inte händer igen.

För den fortsatta diskussionen behöver vi veta om NMR:s tillstånd blott förklaras av ogenomtänkta kommunala och polisiära beslut. Eller om nazister, jihadister eller andra terrorrörelser faktiskt har ett stöd i svensk grundlag för att bli ett återkommande inslag vid diverse offentliga evenemang.

Jag brukar argumentera för en fri debatt. Men nu handlar det inte längre om debatt. Det handlar om grundlagen kan användas som en hävstång för terror.