Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hanne Kjöller

Slappt att bara ringa 112

Jag kom cyklande över Lidingöbron. Och precis som så ofta när något oväntat sker – var det först när jag cyklat förbi som hjärnan började processa vad ögonen just tagit in. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tre unga män i civila kläder med uppslagen dator och en väska med kulörta elkablar höll på och fibblade med något på tågspåret intill. Höll de på att aptera en bomb?

Kom igen, resonerade jag med mig själv, hur troligt är det att terrorister väljer att agera i fullt dagsljus när alla kan se vad de gör? Tja, Breivik gjorde ju just så. Och hey, du stannade ju inte och så kanske alla tänker. Eftersom alla bara cyklar och går förbi så är det säkert ingenting och så – poff – sprängs Lidingöbanan i bitar.

LÄS MER: Nej, ett foster är inte en människa 

Efter ytterligare en stund av krisartat inre resonerande lutade jag åt att det nog inte var några terrorister, men att konsekvenserna av att jag eventuellt hade fel kunde bli så katastrofala att jag inte mäktade med att bära denna lilla risk. Så jag stannade cykeln. Och ringde polisen.

Jag var noga med att beskriva mitt vankelmod. Således sa jag att jag inte trodde att det verkligen var några terrorister jag sett, men att jag förstås inte hade kompetens att göra en riktig bedömning. I andra änden av luren satt en superproffsig larmoperatör och ställde alla rätta frågor för att försöka skaffa sig en bild. Som varför jag inte trodde att det var några terrorister och omvänt vad det var som ändå fått mig att ringa.

Jag stod inte längre bort än att jag kunde titta och svara när operatören bad om signalement. Men, vädjade jag, skicka ingen bil med påslagna sirener. Jag tänkte mer om ni kanske hade några patrullerande konstaplar i området som bara kunde gå fram och fråga vad de sysslar med.

LÄS MER: De kräver ett arbete som de inte vill utföra 

Just som jag sagt det insåg jag det bisarra i situationen. Varför frågade inte jag som stod hundra meter ifrån? Varför ska jag initiera ett resurskrävande polispådrag när jag kanske med en enkel fråga kan lösa det själv?

Så jag sa: Ja, eller så frågar jag.

Gärna, om du är bekväm med det, svarade operatören.

Nja, riktigt bekväm var jag inte. Men jag insåg att det var något bakvänt med proportionerna. Jag kom överens med larmkillen om att han skulle ringa tillbaka till mig fem minuter senare.

Det gjorde han. Och då kunde jag berätta att de tre männen inte alls tagit illa upp av mina frågor utan att de rentav tyckte att det var märkligt att inte fler stannade. Vidare hade jag fått ingående förklaringar om hur gruppen i ett samarbete mellan Kungliga Tekniska Högskolan och något innovationsföretag som jag glömt namnet på undersökte möjligheterna att utvinna energi ur vibrationer.

LÄS MER: Skada inte fler människor genom sjukskrivningar 

”Självklart blir det poliskris om vi ringer 112 med skitsaker”, skriver Hanne Kjöller.Foto: / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN

När jag några dagar senare refererade händelsen för en polisbekant berättade hon hur åtskilliga larm hade kunnat undvikas om inringaren bara ställt frågan: Är allt okej? Blåljusutryckningar med skrikande däck om medvetslös/skadad/död person är ofta en uteliggare som blott tagit sig en lur, exemplifierade hon.

Om vi ska prata om poliser som inte räcker till för alla larm borde vi också fundera om det kanske inte är larmen som är onödigt många. Att vi ringer polisen när det stojas nattetid i lägenheten intill i stället för att sätta på oss morgonrocken och ringa på dörren själva.

Självfallet ska vi inte ingripa i alla situationer. Men nog borde vi som medborgare kunna hantera några.