Hanne Kjöller

Subventionerade spermier eller cancervård – det är bara att välja!

Vad är den offentligt finansierade sjukvårdens uppgift? Ge vård till sjuka, kan tyckas som ett rätt givet svar. Men det är sååå 2015.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I en kombination av aldrig sinande välmening, ovilja att stöta sig med röststarka väljargrupper och inte våga prioritera har landstingspolitiker runt om i Sverige nu glatt åtagit sig att för våra pengar också ansvara för individers självförverkligande.

Det handlar om assisterad befruktning. Men vi måste backa bandet för att förstå glidningen.

1995 presenterade Prioriteringsutredningen sitt slutbetänkande. Utredarna menade att ofrivillig barnlöshet inte var att betrakta som en sjukdom och behandling hamnade således långt ned på prioriteringslistan.

Slutsatsen ledde som väntat till gråt och tandagnissel, politiska solospel och invändningar från såväl intresseorganisationer och gynekologer. Och visst: om en äggledarinflammation leder till infertilitet så är barnlösheten – om inte en sjukdom – i alla fall en konsekvens av sjukdom.

Ska spermier subventioneras?
Foto: Colourbox

Här skulle man kunna invända att åtskilliga som behandlas för barnlöshet gör det för att de väntat för länge med att skaffa barn – och att ålder och naturligt fallande fertilitet inte kan klassas som sjukdom. Men okej. Det blir kanske konstigt om landstingen skulle erbjuda en 37-årig kvinna med trasiga äggledare provrörsbehandling, men inte en 35-åring som haft oturen att födas med en naturligt kort fertilitetskurva.

Näste man till rakning var de lesbiska paren. Avsaknaden av spermier hos sin kvinnliga partner är förstås inte heller någon sjukdom. Men okej, i det samhälleliga jämlikhetssträvandet kan det ses som orimligt att exkludera samkönade kvinnliga par.


Det stora paradigmskiftet ses efter riksdagsbeslutet 2016 som ger landstingen rätt – inte skyldighet – att erbjuda ensamstående assisterad befruktning. Inte för att de är infertila – utan för att de inte har en man (eller spermier). Inget sägs om avgifter. Det är upp till landstingen att välja om de vill lägga pengar och tid på behandling av cancersjuka eller på att förverkliga drömmar hos friska, ensamstående kvinnor.

En koll med Sveriges Kommuner och Landsting visar att det bara är Jämtland som valt att ta ut ett symboliskt belopp på 2 500 kronor för såväl ensamstående som par. Andra landsting har valt att använda samma taxa som när sjuka går till doktorn.


En redan bakvänd prioritering blir än mer vansinnig av lagstiftningen. För par gäller att relationen ska vara varaktig. Vissa landsting tolkar det som att paren ska ha bott ihop under ett visst antal år.

Eller är det vård av sjuka som ska prioriteras?
Foto: Colourbox

Samma krav kan av naturliga skäl inte ställas på ensamstående. Därför finns risken att friska ensamstående glider förbi par som av medicinska skäl behöver assisterad befruktning – men som inte varit ihop tillräckligt länge. Eller unga (18-25 år) med infertilitetssjukdom som på sina håll nekas vård – eftersom man ju måste skära i någon ända. Och så vips har vi fått en prioritering som vänt upp och ned på den pyramid som Prioriteringsutredning skissade för 20 år sedan.

En ensamstående mamma säger i en DN-intervju: ”För mig har det aldrig passat jättebra att vara ihop med någon”. Helt legitim inställning. Men vem ska ta ansvar för den? För mig passar det inte jättebra att mina skattepengar används till att ta från de sjuka och ge till de friska.