Hanne Kjöller
Att undvika ansvar har blivit en folksport för politiker. Det skriver Malcom Kyeyune i tidningen Dagens Samhälle. I sin beskrivning av ”narrativet om maktlöshet” är krönikören något intressant på spåret.
Men nyss hemkommen från Moderaternas Sverigemöte i helgen är det snarare en annan berättelse om makt och maktlöshet jag funderar på. Den som sägs finnas mellan de konstruerade grupperna ”folk” och ”elit”.
I en svartvit värld är man antingen eller. Aldrig både och, mer eller mindre, eller av och till. Och det oavsett var vallgraven placeras: mellan väljare och politiker. Mellan stad och land. Eller mellan högavlönade och bidragstagare.
Till berättelsen om eliten och folket hör att de aldrig möts och att rollerna inom kollektiven aldrig växlar. Som om individen gjutits fast i betong och aldrig rört sig mellan olika delar av landet, som om politiker var födda till sitt ämbete, som om inga högavlönade någonsin haft ont om stålars eller varit sjukskrivna.
Visst. Vi föds med olika förutsättningar. Och visst finns åtskilliga som fastnar i arbetslöshet lång sjukskrivning eller förtidspension – och som inte förmår ta sig ur det.
Men det där med att det är långt till makten är relativt. Är avståndet inte rent av kortare än någonsin?
Jag följer ett antal statsråd på Twitter. Där kan ”vanligt folk” kommunicera direkt med en minister. Inte för att alla – alltid – får en personlig kommentar. Men det sker. Och även om svaren inskränker sig till 140 tecken är det mer än de flesta av oss någonsin kramade ur Palme, Bohman eller Fälldin.
Alla som har dator och uppkoppling kan göra sig hörda genom bloggar, Instagram, Facebook eller Youtube. Ingen som lyssnar eller läser? Fråga polisen Peter Springare. Ett enda Facebookinlägg – och vips rullades röda mattan ut till både radio- och tevestudior. Där kunde han i godan ro utveckla sina synpunkter om samhällsutvecklingen.
Ingen dator? Men kanske telefon. Då finns radioprogrammet Ring P1 (öppet för alla som håller sig inom yttrandefrihetens gränser). Den som använder sitt eterutrymme till att leverera en kaskad av dåligt underbyggda åsikter – som dessutom redan hörts tusen gånger – kommer sannolikt inte att göra några bestående avtryck. Men den som brytt sig om att ta reda på något vi inte visste tidigare, den som förmår presentera ett nytt perspektiv, kan mycket väl påverka den fortsatta debatten. Ibland kan en myndighetschef eller politiker ringa in för att bemöta synpunkten. Säkert finns exempel på konkreta politiska förändringar som börjat där.
Kort sagt. Den som visar respekt och engagemang för ämnet bemöts i större utsträckning med respekt och engagemang. Ingenting är gratis. Att bli tagen på allvar kostar inläsning. Samt tid, tajmning och tålamod.
Jag frågar en av kommunalpolitikerna på M-mötet vad som får honom att lägga sin fritid på klent arvoderade politiska möten. Han svarar att han inte ville bli en av dem som bara gnällde på Facebook. Och tillägger att han inte precis behövde stå i kö för sin stol. På sina håll finns partier (läs: SD) som inte ens lyckats fylla sina fullmäktigeplatser.
Så kära alla missnöjda. Se möjligheterna i stället för svårigheterna. Sluta gnäll över vad andra gör eller inte gör. Gör nåt själva i stället. De politiska arenorna har aldrig varit närmare.