Hanne Kjöller
Måndagens nyhet från Försäkringskassan var att sjukskrivningar för psykiatriska diagnoser ökar – särskilt bland kvinnor. Vidare att personer ur denna kategori är sjukskrivna längre än cancersjuka. Samt att de har svårare att komma tillbaka i arbete än folk som blivit sjukskrivna för något annat.
Uppgifter om ökning, kvinnors dominans och att de psykiska diagnoserna blir fler, är kända sedan tidigare. Men risken för utslagning från arbetsmarknaden, som läkarna medverkar till genom sitt ymniga psykiatriserande av livet, har inte tidigare klätts i siffror.
Den största nyheten vid Försäkringskassans måndagsseminarium hittade jag dock inte bland siffrorna utan bland bokstäverna. Nu talas öppet, till och med av Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler, om kulturskillnader i sjukskrivningsmönster.
Någon annan slutsats är heller inte möjlig. De regionala skillnaderna och de gigantiska svängningarna över tid låter sig inte förklaras medicinskt. Samma sak med den vitt skilda användningen av de 17 etiketter för psykisk ohälsa som läkarna har att välja mellan. Diagnoskriterierna för vissa av dem är så vida att vanligt mänskligt lidande kan sorteras under en handfull.
Åsa Kadowaki, psykiatriker, beteendeterapeut och på plats vid seminariet, påpekar att några inte ens är sjukdomar. De numera flitigt använda diagnoserna – anpassningsstörning och stress – orsakas inte av några patologiska processer utan är resultat av en kombination av tankar, känslor och beteenden. Därför bör problemen hanteras som en relationsfråga – inte en sjukskrivningsfråga.
Allt som är viktigt känns. Och alla känslor är inte behagliga. Ångest ska behandlas med exponering, säger Åsa Kadowaki. Man ska utsätta sig för det som känns obehagligt oavsett om det är spindlar eller social samvaro. Att sjukskriva är att undvika problemet i stället för att åtgärda det.
På motsvarande sätt kan sjukskrivning vid depressioner göra mer skada än nytta. Behandlingen är beteendeaktivering, fortsätter Åsa Kadowaki. Alltså raka motsatsen till sjukskrivningens passivisering.
Eftersom jag skrivit i detta ämne som ofta vet jag redan nu vilka mejl jag kommer att få. I förebyggande syfte vill jag därför passa på att poängtera vad det är jag INTE skrivit. Jag har inte skrivit att sjukskrivna är simulanter. Inte heller har jag förnekat att det finns ett lidande bakom de diagnoser som används.
Men att lidandet är stort kan ju inte vara ett argument för att behandla människor med metoder som gör dem mer ångestfyllda? Och om man nu vet att sjukskrivning gör människor mer sårbara vid vissa tillstånd så kan man väl inte envisas med att fortsätta skada människor med sjukskrivningsblocket?
I den stora gruppen med psykiatriska diagnoser finns en liten del med svåra sjukdomar som psykos, demens och djup melankoli. Där fungerar sjukförsäkringen som det var tänkt: alltså som en försäkring mot arbetsoförmåga orsakad av sjukdom.
Någon försäkring mot livets svårigheter är den däremot inte. Det ansvaret måste vi axla själva.