Hanne Kjöller
Initialt var det enda smolket i min glädjebägare en manlig bekant. Jisses, sa han. Ska män inte längre få visa något intresse för kvinnor? Jag himlade med ögonen och sa: Allvarligt, menar du att du inte märker om en kvinna svarar på din uppvaktning eller inte?
Och så fortsatte jag: självklart får man göra en framstöt, men när man inte får något svar så slutar man. Vidare får man ställa en fråga som direkt eller indirekt ingriper en möjlighet till sex. Den behöver inte ens vara särskilt sofistikerad. Kanske får man inte jättemånga napp i en bar om man formulerar sin kroppsliga längtan i termer av ”Ska vi knulla?”. Men visst måste både män och kvinnor ha rätt att fråga. Och att själva välja ord och taktik.
I spåren av #metoo finns berättelser om våldtäkter, ofredanden och sexuella trakasserier. Men där finns också historier som snarare beskriver ovälkomna uppvaktningar. Om det mellan den som bjuder upp och den uppbjudna finns ett maktgap är det no-no. En chef kan inte fråga en praktikant om hon vill ta ett glas vin på hans hotellrum. En etablerad skådespelarstjärna, och en informell ledare, bör inte heller uppvakta mer juniora och sämre etablerade medarbetare.
LÄS MER: Kvinnliga sångare i jätteprotest mot övergrepp
Men i situationer av något slags jämvikt måste frågan vara fri. Kvinnor – och män – måste lära sig att säga nej. Och ja. Att sätta gränser är en del av att vuxenblivandet. Det gäller sexliv liksom arbets- och familjeliv. Bara jag vet var mina gränser går. Därför är det mitt ansvar att upprätthålla dem. Ingen annan kommer att göra det åt mig. Såvida det alltså inte rör sig om gränser som definierats av lagstiftaren eller arbetsgivaren.
I den febriga debatten tycks även icke-önskade inviter mellan hyfsat jämbördiga kvala in som trakasserier. Men vi gör den viktiga #metoo-rörelsen en björntjänst om vi inte skiljer på det som är olagligt, olämpligt eller bara oönskat.
Många före mig har varnat för utvecklingen mot en lynchjustis. Om uthängningar till höger och vänster på emellanåt svajiga grunder. Och medan man före #metoo misstrodde och skuldbelade kvinnorna så har deras vittnesmål i dag upphöjts till objektiva sanningar. Sanningar, så sanna, att man knappt ens behöver höra den andra parten för att slå fast vad som hänt.
Men värst är ändå spetälskefenomenet. Jag fattar att Fredrik Virtanen inte längre kan verka på Aftonbladets ledarsida och skriva brandtal om kvinnors rättigheter. Jag fattar också att teve- och filmbolag väljer bort medarbetare som inte kan hålla händer och ordflöde i styr. I det första fallet handlar det om trovärdighet. I det andra om att skydda andra medarbetare.
Men när Norstedts drar tillbaka Martin Timells hemmafixar-bok från 2013 visar förlaget att de inte kan skilja på person och handlingar. Samma sak när Ridley Scott klipper bort alla scener med Kevin Spacey i filmen “All the Money in the World”.
LÄS MER: Martin Timell slår tillbaka mot anklagelserna
Gärna krafttag mot sexuella trakasserier. Gärna polisanmälningar mot allt brottsligt. Men att försöka radera och trycka bort vissa individer från allt samhällsliv är både oproportionerligt och ovärdigt.