Hanne Kjöller
Kvällsflyget från Östersund till Stockholm var mer än tre timmar försenat. Trist förstås, men inget att uppröras över. Tekniska problem och extremväder inträffar.
Vi landade tio minuter före midnatt och under dessa minuter slog de sista SAS-själarna igen sina servicediskar och gick hem. Vi andra började plocka med väskorna från bagagebandet ända tills det inte pluppade ut några längre.
Många, kanske hälften av de 176 passagerarna, saknade ännu packning. Vi väntade. Och medan nattens stillhet spred sig över terminal 4 väntade vi lite till.
50 minuter efter landning var det kö till de två datorerna där man anmälde förlorat bagage. Jag tänkte att jag gör det där på nätet i morgon bitti.
Men det funkande inte. Så jag gjorde det inget bolag vill att man ska göra: Jag ringde.
Och då lät det som så ofta nuförtiden. Typ: Du vet väl att du kan x,y,z på nätet…Vänligen tryck in…Vi ser fram emot att hjälpa dig…Du kommer nu att få 7 382 val…För oss är din upplevelse viktig – därför ser vi gärna att du deltar i vår kundundersökning… Du har plats 1 614 i kön…
I klartext: Kan du please sluta störa oss …Inte det? Men okej, då ska vi se till att du lär dig läxan…Som straff kommer vi att återupprepa meddelandet ”Du vet väl att du kan…” var 30e sekund för att ombesörja att du får plikta med din tid och uppmärksamhet eftersom du gör anspråk på vår…Vi vill absolut inte ta emot några samtal om vad du tycker, men tryck gärna på lite knappar under ledning av vår terapeutdator…
Det skall sägas att SAS hade kortare väntetider och färre tryckalternativ är många andra. Men de robotartade svaren var ungefär som brukligt.
För på mejlen får jag raskt en räcka ömsom olika, ömsom likartade, besked. Huvuddelen är automatiska och går inte att besvara. Först var budskapet att min väska nu skulle spåras med hjälp av ett ”världsomspännande nätverk”. Och den skulle bli utkörd när den hittats.
25 minuter senare var beskedet att väskan fanns på Arlanda, att den funnits där sedan ”i går” och att jag fick åka ut och hämta den själv.
Jag ringde igen. Med en bitkloss i munnen överlevde jag ännu en överdos ”Du vet väl att du kan”…etc.
Något svar på hur väskan kunnat vara på Arlanda sedan ”igår” med tanke på att jag lämnade ett tomt bagageband ”idag” fick jag inte. Inte heller fick jag namn till någon som möjligen hade kunnat svara. Och något telefonnummer till bagageservice, nej, det fanns bara för intern användning.
Men mejlet från bagageservice gick faktiskt att besvara. Så jag frågade när min väska kommit. Och om det verkligen var så att alla vi som anmält försvunnet bagage var så snurriga att vi missat att våra väskor kommit.
Något klargörande fick jag inte. Däremot ett besked om att min väska skulle bli hemkörd.
Av detta drar jag slutsatsen att robotar må kunna göra en hel del bra på framtidens arbetsmarknad. Men att de fullt ut skulle kunna ersätta människor – utan att driva en hel befolkning till vansinne – ja, se det tror jag inte ett ögonblick på.
Fotnot: SAS har i efterhand förklarat bagagedebaclet med personalbrist och beklagat informationsbristerna.
