Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanne Kjöller

Rädslan för att inte säga ”rätt” saker skapar känslomässig förlamning

Sverige skulle kunna vara ett bättre land om vi slapp den svenska ängsligheten, kränkthetskulturen och benägenheten att brännmärka alla som avviker från de förväntade standardformuleringarna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ängsligheten för att inte yppa alla ord rätt, eller missa något som borde sägas, bidrar till ett språkbruk där orden dräneras på sitt innehåll. I ett krisläge behöver vi information – inte färdiga fraser där alla upprepar samma sak.

Ta till exempel meningen: ”Mina tankar går till offren och deras anhöriga”. Inget fel med den. Tvärtom är det viktigt att företrädare för nationen, som statsministern eller kungen, visar medkänsla.

Men när alla, från experter till polischefer, inleder varje intervju med att förklara att deras tankar går till offren blir det både urvattnat och fånigt. Vid en extraordinär händelse, som ett terrordåd, borde polisen ägna sin fulla tankeverksamhet åt att få fast förövarna. Så sker säkert också. Och just för att orden används fel blir de tomma.

Ängsligheten över att framstå som kall, hård och fyrkantig i dagens känslosamhälle leder till ett slags inflation i emotionella övertoner och tolkningar. Som i den danska u-båtshistorien.

För familj och vänner är journalisten Kim Walls försvinnande givetvis en tragedi. Men att utifrån denna osedvanliga situation – en journalist i en ubåt med en excentrisk uppfinnare – dra slutsatser om kvinnliga frilansares utsatthet är att inte att visa medkänsla. Snarare något slags facklig kamp över något som – åtminstone i nuläget – ter sig om något helt annat än ett generellt arbetsmiljöproblem.

Den svenska journalisten Kim Wall försvann i samband med en ubåtsfärd. På måndagen berättade dansk polis att Peter Madsen förklarat att det skett en olycka ombord på ubåten som orsakat Kim Walls död. Foto: TOM WALL / AP TT NYHETSBYRÅN

I DN läser jag att journalistorganisationer världen över, inklusive svenska, uppmanar danska myndigheter att ”genomföra en rigorös utredning för att bringa klarhet i Kim Walls försvinnande”. Här gäller det tydligen att med kraft sparka in öppna dörrar.

Varenda journalistorganisation vet att det finns länder där reportrar ”försvinner” utan att polisen lägger två strån i kors för att bringa klarhet i vad som hänt. Att det finns länder där journalistmorden till och med kan vara beställda av statsmakten. Och varenda journalistorganisation vet att Danmark inte är ett av dessa länder.

Kom igen: är det någon som på allvar tror att den danska polisen kommer att sköta den här utredningen med vänsterhanden för att så småningom i all tysthet kunna lägga ned förundersökningen?

Jag funderar över om ängslan över att inte ta i tillräckligt och att inte säga alla ”rätta” ord, bidrar till ett slags känslomässig förlamning hos oss alla. Jag tänker på Jens Liljestrands redogörelse i Expressen och SR om tystnaden i samband med att hans hustru drabbades av cancer. 

Det finns säkert vissa som drar sig undan så fort något blir jobbigt och svårt. Men för några kan det handla om rädslan för att inte säga ”rätt” saker. Och den inställningen är tyvärr inget hjärnspöke. Den närs av personliga vittnesmål från människor som blivit sjuka eller förlorat någon nära om vad man minsann inte ska säga, skriva eller göra.

Så har vi då fått ett samhälle där det är viktigare att inte göra några fel än att göra rätt. Där bara den som kan hantera sina ord som en terapeut vågar sig på att vara medmänniska. Och där känslor får större plats i medierna än i verkliga livet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!