Hanne Kjöller
Åtskilliga tycks ha tagit för givet att jag är abortförespråkare. Det är jag inte. Jag är förespråkare för den svenska abortlagstiftningen.
Det räcker med att kika ut i världen, eller blicka tillbaka i tiden, för att inse att valet inte står mellan abort och inte. Det står mellan legala eller illegala aborter. Och vid illegala aborter dör kvinnor.
Under 1930-talet skördade osäkra aborter 1–2 svenskors liv i veckan, enligt RFSU. När WHO räknar globalt landar vi nu på
70 000 döda kvinnor per år.
Well, menar kanske någon, lite spillda kvinnoliv får man tåla om det totala antalet aborter blir färre. Men finns ens något sådant samband?
Mellan 10 000 och 20 000 svenska kvinnor per år genomgick en illegal abort i början av 1960-talet, enligt RFSU. Och det i en tid med en långt mer repressiv syn på kvinnors rätt till sin sexualitet, när våldtäkt inom äktenskapet fortfarande var lagligt och när svenskarna var ett par miljoner färre.
Hur mycket dagens abortsiffror, runt 38 000 per år, skulle kunna pressas ned om Sverige igen hänvisade kvinnor som ”hamnat i olycka” till strumpstickor, arsenik och tvålinjektioner i livmodern är det ingen som vet.
Många har skrivit och avkrävt mig besked om när ett foster blir människa. Ja, inte är det i ”befruktningsögonblicket” i alla fall.
Detta begrepp är en religiöst färgad hitte-på-term för en komplicerad process i flera steg. Gravid blir kvinnan först när ägget fäster på livmoderslemhinnan. Och det är en resa som kan ta flera dagar.
Även därefter sker utvecklingen stegvis och därför är det vanskligt att ange en exakt tidpunkt för den fullvärdiga människans tillblivelse. Precis som det är svårt att säga när en person blir vuxen.
Men lagstiftaren har nu en gång bestämt att vuxen är den som fyllt 18 år. Gränsen är godtycklig. Riksdagen hade lika gärna kunna säga 16, 21 eller 17 år och 11 månader.
Sällan hör man någon argumentera för att en 13-åring borde dömas till fängelse för att denne egentligen borde ses som vuxen. Eller någon som menar att 25-årig mördare egentligen borde bedömas som ett barn. Däremot finns åtskilliga som gör anspråk på att veta att ett foster egentligen är en människa.
Gränsen är satt till 22 fullgångna graviditetsveckor. Vad enskilda kan tänkas ha för uppfattning om det är inte mer intressant än vad folk har för personliga uppfattningar om andra tidsgränser och juridiska definitioner. Land skall på lag byggas. Inte på tyckande.
Slutligen: är det inte märkligt att religiöst präglade stater tycks mer intresserade av ”det ofödda barnets” rättigheter än de födda barnens rättigheter? Hur mycket omsorg visas limsniffande gatubarn i Marocko och Latinamerika? Och hur mycket omsorg och respekt visas ensamstående mammor när de behandlas som andra klassens medborgare – trots att de följt religiösa påbud om konceptionens helighet och fött fram sina barn?
Och säg varför tycks glåpord som ”horunge” vara så poppis i just dessa (sken)heliga kulturer?