Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hanne Kjöller

När ska polisen ställas till svars för hur man använder sina resurser?

Hundratals personer i Malmö demonstrerade tisdagskvällen mot den senaste tidens överfallsvåldtäkter i staden – och mot den friande domen i gruppvåldtäkten i Fittja.Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Julefriden sänkte sig över den pågående debatten om den friande domen i Fittja-målet. Men trots helgens alla pepparkakor är jag fortfarande arg. Inte över domen. Utan över polisens ovilja att ta ansvar för sin verksamhet, sina prioriteringar och sina misstag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Alla gör fel. Det är organisationens vilja att lära av dem som avgör om de kommer att återupprepas– eller inte. Därför finns till exempel inom sjukvården systemet med Lex Maria där verksamhetschefen är skyldig att anmäla om en patient drabbats av allvarlig skada.

Föreskrifter behövs inte alltid. Viljan att ta ansvar räcker långt. I onsdagens Eko-sändning fick vi just ett exempel på detta. Överförmyndaren i Överkalix har lämnat ut en namnlista på gode män för ensamkommande till en representant för nazistiska Nordfront. Överförmyndare Ivar Isaksson säger till Ekot: ”Vi har hanterat det totalt felaktigt genom att lämna ut de här uppgifterna. Vi får inte göra det helt enkelt.”

Hur kunde det ske? Ivar Isaksson igen: ”Vi hade alldeles för bråttom. Vi är vana vid att handlingar begärs ut enligt offentlighetsprincipen och nästan allt är offentligt inom kommunen. Men vi har gjort fel. Och vi kan inte göra det ogjort.”

När Andreas Franke, chef för den grupp poliser som utredde den anmälda våldtäkten, intervjuas i Aktuellt på tisdagskvällen är hans förklaring: resursbrist. Han har inte läst domen och vill därför inte kommentera den kritik som riktas mot polisens utredning.

Dagen efter, när Andreas Franke, intervjuas i SR har han fortfarande inte läst domen. Därför tycker han sig fortfarande inte kunna säga om det finns något fog för kritiken eller inte. Att polisen tog nästan ett år på sig att hitta rätt brottsplats, förklarades ingalunda med misstag eller dåligt polisarbete. Frankes låter förklara att ”det är omständigheterna som gör att vi inte hamnade på rätt plats från början. ”

”Omständigheterna” och ”hamnade på”. Hur vill man ens använda ett sådant defensivt och lealöst språk om man för det första är chef, för det andra är chef vid polisen.? Är det inte att skylta med myndighetens impotens?

Lite om detta med resurser. För det första: har det undermåliga polisarbetet i Fittja – med felaktigt utförda konfrontationer, med förhör som inte bandats, med vallningar som inte dokumenterats– krävt mer eller mindre resurser än om polisen skulle gjort rätt från början?

För det andra: hur ser det ut med numerären? Jag tittar i Polisens senaste årsredovisning och finner 29 517 anställda. Det är mer än någonsin tidigare och en ökning med 1 253 anställda poliser och civilanställda sedan 2015. Och med mer än 7 000 sedan år 2000.

I en krönika i oktober skrev jag om hur 50 personer fortfarande utredde terrordådet på Drottninggatan medan barnvåldtäkter lämnas utan utredning. När ska polisen ställas till svars för hur man använder sina resurser?

Jag skrev en bok om polisen som kom ut i januari 2016. Den handlade om visselblåsare, om en organisation som inte ville lära utan bestraffade medarbetare som påpekade brister och övergrepp. Då sa rikspolischefen att det var den gamla organisationen jag beskrev.

När samma problem dyker upp i dag är det den nya organisationens fel. Eller resursbrist. Eller ”omständigheter”.

Tänk om vi kunde få en polis som inte bara har ansvar, utan som också började ta ansvar.