Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanne Kjöller

Måste min kyl stå
i trapphuset, LO?

Det kan tyckas långsint att dra upp Vaxholmskonflikten. Trots allt har tolv år förflutit sedan ombudsmän från LO-förbundet Byggnads skrek "Go home" till lettiska arbetare. Någon gång måste väl även skandalösa etikettsbrott preskriberas?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Visst. Om det inte vore för att LO fortsätter att skrika "Go home". Tonarten är förvisso mer sober, men i grunden finns samma rädsla för att tvingas mätas mot kolleger med bättre attityd och hantverkskunnande. På DN Debatt i förra veckan tog LO-toppen, med ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen, till orda.

Där hävdades att det "är orimligt att människor från länder utanför EU fritt kan komma och arbeta i Sverige samtidigt som hundratusentals människor som redan finns här står utanför arbetsmarknaden".

Lite genant, kan det tyckas, att en så central aktör på arbetsmarknaden inte vet att det ingalunda är fritt fram för hela världen att sticka till Sverige och knega. Att LO tycks ha missat alla berättelserna om alla skötsamma och skattebetalande individer som blivit utslängda ur landet för att de snubblat över någon liten byråkratisk fyrkant.

Men efter att ha levt i bygg- och flyttsvängen under det senaste halvåret vill jag i stället fokusera på formuleringen: "Vi måste ha ett system som gynnar dem som arbetar i vårt land".

Måste vi? Är det inte bättre med ett system som gynnar Sverige och människorna som bor här snarare än proppmätta svenska byggnadsarbetare som inte lärt sig klockan?

Det är inte första gången jag flyttat, renoverat och anlitat hantverkare. Men den här gången skiljer sig från de tidigare genom både omfattning och strategi.

Jag har konsekvent anlitat företag där ägarnamnen klingat icke-svenskt. Inte en Lasse, Matthias eller Anders har tagit sig över tröskeln. Golvläggare, elektriker, rörmokare, målare, flyttgubbar - alla har haft sitt ursprung utanför Sveriges gränser. Och alla har de uppvisat stor yrkesskicklighet, varit på plats på avtalad tid, svarat i telefonen när jag ringt, sagt "det löser vi" när efterfrågat någon oortodox lösning i stället för standardsvaret: "Det går inte".

I skaran av arbetare hade två svenska män kunnat ingå. För när kylskåpet från det stora vitvaruföretaget skulle forslas till lyan var det med hjälp av just två till synes infödda herrar.

Jag hade mätt dörrpost att förvissa mig om att skåpet skulle kunna bäras in. Och jag hade lämnat måtten när beställningen gjordes.

Men, frågade de två flyttkillarna på plats: har du mätt med emballage? Eftersom jag inte letat reda på numret till någon fabrik i Asien för att på mandarin eftersöka exakta frigolit- och kartongtjocklek, nödgades jag svara nej. En av dem tog med sträng min fram sin tumstock och förkunnade sedan, aningen triumferandes, att tyvärr, tyvärr kunde de inte bära in kylen.

Men om vi tar av emballaget, försökte jag, där vi stod vid dörrposten.

- Nä, så jobbar inte vi.

Jag försökte vädja till någon form av förnuft, men upptäckte raskt att det för länge sedan gått förlorat av överjäst fackligt medvetande.

Det blev till sist golvläggarna som klädde av och bar in kylen.

Hade LO fått bestämma hade den stått i trapphuset än i dag. Tillsammans med de frigolitstycken, kartongbitar och spikbeklädda plank som det tydligen inte heller var deras jobb att forsla bort.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!