Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hanne Kjöller

Jag lämnar gärna blod, men inte till Dr Frankenstein

Det finns stunder när valfriheten ter sig övermäktig. Som när man inser att något måste göras åt den slitna lyan. Okej, tänker man när hjärnan gått på inredningshögvarv ett tag, jag pallar inte riktigt att navigera i ett hav av tapeter. Det får bli vitt överallt. Och när man sedan glad över att beslutet är taget steppar in i målarbutiken och får förklarat för sig att miljarder val om brytning och matthetsgrad ännu återstår.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men värre än att tvingas välja mellan en hoper av likartade alternativ är ändå den skenbara valfriheten. Som den när man på en hemsida ombeds acceptera ”cookies”. Enligt lag måste samtycke inhämtas för att lagra dina digitala förehavanden. Men någon alternativ ruta av typen ”Nej, jag vill inte” erbjuds inte.

Jag har kapitulerat. Jag kryssar ”ja” på allt: på cookies och på användarvillkor som är lika lättsamt skrivna som Gamla Testamentet. Mina it-kunskaper är för knappa, mitt tålamod för kort och de risker jag ser för små för att kämpa emot.

Men ibland står mer på spel. Och ibland befinner man sig i en situation där maktbalansen borde ge mig rätt att välja. Som på Blodcentralen.

Detta omvända behovsförhållande märks redan i receptionen. Där bjuds man på idel vänliga leenden, en liten buffé att plocka godsaker ifrån och ett stilrent väntrum att sitta och mumsa i. Det enda som saknas är respekten för människors rätt att välja vad donationen faktiskt omfattar.

Efter att på gästdatorn svarat på en rad frågor om min hälsa samt rätt integritetskänsliga frågor om sexliv (som jag fattar måste ställas) är det dags att signera min hälsodeklaration. Men för att datorn ska acceptera mitt knapptryck ”Godkänn” måste jag först ge tillstånd för att mitt blod kan användas framställning av läkemedel, utvecklingsarbete och forskning.

Forskning om vad? Och med vilket syfte?

Det är mitt fullständiga DNA som skvalpar där i påsen. Och jag vill inte att det i framtiden används för någon genetisk variant av de rasbiologiska studier som bedrevs i Sverige under 1930-talet. Eller för att en antifeministisk, högerpopulistisk regering beordrat en studie om kvinnor egentligen inte är mindre smarta än män. Att vaska i blodet för att hitta svaret ter sig inte mer utopiskt än att mäta skallar. Och det har ju faktiskt skett.

Den vänliga, men rådvilla, personalen berättar att fler resonerar som jag. Ändå finns ingen möjlighet i datasystemet att välja bort något alternativt användningsområde. Utan ett ja till rubbet går det inte att få ut de etiketterna som behövs för att märka labb-rören.

Vid det första besöket kontrolleras bara mitt blod. Så jag kapitulerar och trycker ja. När jag sedan kommer tillbaka för att ge blod måste jag fortfarande trycka ja. Det jag erbjuds är en till intet juridiskt förpliktigande notering i journalen om att jag vill tillfrågas innan mitt blod används för forskning. Jag går hem utan att ha lämnat blod.

Några dagar senare får jag ett SMS av Blodcentralen. Där står: ”Hej! Behovet av din blodgrupp är stort just nu.” I själva verket råder brist på allt blod. I Vårdguiden läser jag att läget är särskilt kritiskt inför sommaren.

Kanske dags för Blodcentralen att fundera över hur man når människor som gärna donerar blod, men som inte vill ge carte blanche åt framtida doktor Frankensteinar att pillra med arvsmassan.