Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hanne Kjöller

Jag insåg snabbt att jag var sämst – på allt

Jag trodde att jag var rustad för alla väder, både sett till kläder och sinnelag, skriver Hanne Kjöller. Personerna på bilden har ingen koppling till texten.Foto: Helena Larsson / Naturfotograferna / IBL bildbyrå

Jag har precis kommit hem från en utbildning till lavintekniker. Förutom att ha lärt mig en massa om snö har jag erfarit hur det är att känna sig sämst. Och hur tolkningar av det som sägs ibland berättar mer om mottagaren än om avsändaren.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag visste att det skulle bli fysiskt utmanande. Att vi skulle gå uppför på skidor med stighudar och kanske även klättra. Att vi skulle gräva snögropar i ur och skur och oavsett hur hårt packad snön var. Men jag trodde jag var stark och tillräckligt vältränad för att klara mig minst lika bra som de sju andra kursdeltagarna. Jag trodde fel.

Jag trodde att jag var rustad för alla väder, både sett till kläder och sinnelag. Det finns inga dåliga väder…ja, ni vet. Och visst räckte min supertjocka dunjacka som ett fjärde och yttersta lager för att hålla mig varm om kroppen under stormarna. Men jag såg ingenting under haknivån. Jag var nära att ta till lipen av försöken att med kölddomnade fingrar i tjocka vantar lösa upp fångremmar, spänna selar och kroka fast karbinhakar – moment som jag aldrig tidigare hade övat på.

Jag behövde mina läsglasögon för finlirsmomenten, som att mäta och med lupp artbestämma olika typer av snökristaller i snölagret. Om ni undrar: nej, det funkar inget vidare i snöstorm.

 

LÄS ÄVEN: Det är inget tvång att vara hemma med avkomman

 

Övriga kursdeltagare, som nästan alla jobbade ute i fjällmiljö, förflyttade sig som bergsgetter över sluttningarna. Jag kände mig som Mr Bean när jag ömsom vinglade runt i snödjupet, ömsom kröp och krälade.

Jag tar igen det på teorin, tänkte jag. Det gjorde jag inte. För mig helt obekanta förkortningar, termer och begrepp flög genom lektionssalen med samma vindhastighet som utanför. Jag fick slita för att hänga med.

Jag insåg snabbt att jag var sämst. På allt. Insikten gjorde mig ännu mer stressad – och ännu mer korkad. Jag har stirrat på kompassen utan att kunna tolka den. Jag har stått i lä mot en husvägg och sagt: Hörrni, jag har svårt att ta ut vindriktningen, jag tycker inte att det blåser alls.

I detta läge, med ett självförtroende under fryspunkten, frågar en av kursdeltagarna hur det kommer sig att jag går utbildningen. Men eftersom den mentala gardinen är neddragen hör jag i stället: Vad har du här att göra, din jävla sopa.

När två talar till varandra tyst, nästan viskande, får jag för mig att de talar om mig. Ingenting i gester eller mimik tyder på något slags utstötning. Ändå gör jag dessa tolkningar.

 

LÄS ÄVEN: Hanne Kjöller: Debatten om ålder har gått överstyr

 

Dagarna går. Och under tiden blir jag varse hur stöttande alla är. Samtidigt med denna process så slutar frågor om varför jag går utbildningen att betyda något annat än det som faktiskt sägs.

Vad lär man sig av detta? Jo kanske att vi, när någon upplever sig kränkt, inte automatiskt ska säga: Du har förstås rätt till din upplevelse. Utan att vi i stället – när det inte är något uppenbart nedsättande som sagts – ska fråga om det kanske är tolkningen snarare än uttalandet som är vridet.

Som till exempel när Centrum mot rasism reagerade mot GB-glassen Nogger Black. Eller när henpersoner tolkar avsaknaden av egna omklädningsrum på simhallen som ett tecken på att de ”inte får finnas”. Eller när heteromän – som inte är personligen utpekade i Metoo – ändå känner sig angripna.

Tänk om vi kunde lära att ett budskap inte bara består av en avsändare, utan också en mottagare. Och att felkällor kan finnas i båda ändar.