Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanne Kjöller

Ja, Löfven, vi gör
det tillsammans!

En vän, med hjärtat till vänster, sprang in i Stefan Löfven en tid före valet 2014. Bekantingen utbrast spontant: Nu ser du till att vinna valet. Stefan Löfven stannade upp, tittade in i vännens ögon, log och sa: Det gör vi tillsammans.

Vi. Tillsammans. Gemensamt. Ihop. Magiska ord. Som ibland inte betyder någonting. Och ibland - allting.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fyra dagar har gått efter fredagens terrorattack. Dagar där dessa ord använts ymnigt utan att en enda gång känts överflödiga eller floskulösa. Hur kommer det sig?

Stundens allvar, svarar kanske någon. Visst. Men det räcker inte som förklaring. Det handlar också om hur någonting sägs, hur det tas emot och om i vilken grad vi överens om det som just klätts i ord.

 

Rikspolischefen, statsministern, kungahuset och snudd på alla andra som uttalat sig har gjort det med beslutsamhet och pondus. Utan att ängsligt snegla åt sidan för att undersöka hur orden landar har de slagit fast att vi står enade och att vi kommer att gå stärkta ur tragedin.

När kronprinsessan Victoria besökte den spontana minnesplats som uppstått fick hon frågan: Hur går vi vidare? Kronprinsessan svarade: Tillsammans.

Ett ord. Och så tystnad. Ingen efterföljande nervös förklaring av typen: Det jag menar... inte låta terrorismen... leva som vanligt...tankarna går förstås till...

Alla vet. Alla fattar. Alla inser att det finns en kraft i begrepp som "tillsammans", trots att det i vanliga fall finns gott om cyniker som försöker förringa individens längtan efter sammanhang.

 

LÄS MER: Leif GW: Åkesson borde bjudas in av Löfven

 

På hatsajterna hittar jag förstås några som envisas med att villkora den gemenskap som människor i Stockholm just bevisat inte känner några gränser. Som försöker ringa in ett vi och dom i en tid när det bara finns ett vi. Kvinnor och män, barn och vuxna, gamla och unga, stockholmare och turister, infödda och invandrare samt muslimer, kristna och ateister. Individer från alla tänkbara grupperingar har vallfärdat till de platser som har uppstått för att sörja, minnas och hedra offren.

Statsminister Stefan Löfven. Foto: Fredrik Sandberg / TT

"Har uppstått" skriver jag. Men det är ju fel. Bergen av blommor har inte vuxit av sig själva, utan av att en massa människor var och en för sig känt ett behov av att visa att vi hör ihop. Man behöver inte säga "tankarna går till offren och deras anhöriga". Handlingarna visar vi bär deras lidanden i våra hjärtan. Tillsammans med en insikt om deras personliga öde lika gärna kunde varit vårt.

 

LÄS MER: Korvförsäljaren blev vittne till attacken

 

Det var inget politiskt beslut som fick tusentals individer att bege till Drottninggatan. Minnesstunden vid Sergels Torg i söndags var organiserad, men fram till dess har allt skett på människors egna initiativ. Se makten i detta.

Många talar om en ny värme. En kvinna som intervjuas säger att hon hoppas att den här samhörigheten består. Det blir förstås en vardag igen. Men om det ska bli en vardag med vassa kanter eller mjuka hörn - det bestämmer vi själva.

Kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Vi kan bestämma att det ska bli ett Sverige där vi möter människor och det som sägs av välvilja snarare än illvilja. Där vi försöker förstå istället för att medvetet missförstå. Där vi håller ihop hellre än stöter ut.

Alla har rösträtt i detta val om det svenska samhället. Varje handling: på tunnelbanan, på trottoarerna och på sociala medier är en valsedel. Vem ska vinna valet åt oss? Jag säger som Stefan Löfven: Det gör vi tillsammans.