Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hanne Kjöller

Ingen politiker vågar säga något som sticker ut

För snart 35 år sedan meddelade Jörn Donner att han tänkte ställa upp i kommunalvalet i Helsingfors. Han sa något om att han ville förhindra att staden förvandlades till ”något jävla trädgårdsland”. Lek med tanken att en svensk politiker skulle säga samma sak i dag. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Här följer ett par troliga stickspår och svarstyper:

1. Det autistiska. Vaddå ”trädgårdsland”? Det är ju en stad vi pratar om. 

2. Det fyrkantiga (där man låtsas inte förstå skillnaden mellan att jämföra och att jämställa). Så du menar alltså att hela Gärdet och Stockholms alla naturområden tillsammans inte är större än ett trädgårdsland?

3. Det glidande och överdrivna. X vill hugga ned alla träd och ersätta varje gräsplätt med stora betongkolosser. 

Däremot är det tveksamt om debatten någonsin skulle nå den nivå där den verkliga politiska frågan kunde diskuteras. Alltså: balansen mellan grönområden och rekreation å ena sidan. Och möjligheter att bo, transportera sig och verka i staden, å den andra. 

Under ett par dagar i förra veckan bjöds vi på ett utmärkt exempel på denna typ av pseudodebatt. Startskottet var ett inslag i Studio Ett i tisdags och en intervju med chefsåklagare Lise Tamm. 

Startskottet var ett inslag i Studio Ett i tisdags och en intervju med chefsåklagare Lise Tamm.Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag känner Lise Tamm privat. Men den här texten handlar inte om henne, utan om ett tröttsamt och riskabelt debattklimat. Det handlar om hur vi gör oss dummare än vi är, hur vi fastnar i idiotresonemang i stället för att komma vidare och hantera verkliga problem. Och om hur vi driver på mot en utveckling där ingen politiker, tjänsteman eller myndighetsperson vågar/orkar säga något som sticker ut från floskelrabatten.

I det 21 minuter långa inslaget finns en passage där Lise Tamm beskriver Rinkeby som ”nästan en krigszon”. Vidare säger hon att det kan finnas en poäng att titta på lösningar från andra länder: Hur har de gjort i Colombia när man avväpnat Farc-gerillan, hur har man gjort i El Salvador när kriget tog slut?

Ordet ”nästan” försvann på en gång. Strax efter förvandlades ordet ”krigzon” till ”krig”. Vips hade vi en debatt om en åklagare som hävdade att det råder krig i Rinkeby. De utländska exempel som Lise Tamm föreslog att vi kunde lära av för att avväpna och för att bygga upp civilsamhället, omvandlades till påståenden om att åklagaren jämförde Rinkeby med nämnda latinamerikanska länder.  

 

LÄS MER: Debatt: Välkommen till Rinkeby – vi bor inte i en krigszon 

 

Aktuellt, TT och DN hakade på Twitterdrevet. Studio Ett följde upp. Under flera dagars tid diskuterades en brottslighet som av polisen beskrivs som både ”exceptionell och systemhotande”, ett parallellsamhälle där människor bär skottsäkra västar, där unga män skjuts ihjäl som aldrig förr, där morden inte klaras upp för att inga vågar vittna, där civila terroriseras, där leveranser till apotek och vårdcentral bevakas av polis. 

Nej, jag skojar. Fokus för debatten var förstås om Lise Tamm använt rätt ord. 

Tunnelbanestationen i Rinkeby.Foto: MELI PETERSSON ELLAFI

Ord är viktiga. Men är de det enda viktiga? Och i så fall: varför diskuterar vi inte finansborgarrådet Karin Wanngårds (S) ordval: Att vi har utmaningar i Rinkeby precis som vi har utmaningar i hela Stockholm. 

Inget särskilt med Rinkeby, alltså. Och utmaning? Talar hon om årets snöröjning? Eller om ett samhälle där barn skjuts ihjäl? Och dit inte ens polisen åker utan poliseskort? 

Utan insikt och språk för allvaret i situationen finns heller ingen lösning. Men stort lycka till med snöröjningen, Karin!