Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanne Kjöller

I Sverige finns det bara plats för en åsikt i taget

Vi är många som hoppats att Metoo ska bli början på något nytt. Törs man hoppas på att kolumnisten Staffan Heimersons öde kan leda till motsvarande nyorientering? Och att åsiktskorridoren för evigt jämnas med marken.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I början av förra veckan meddelades att Staffan Heimerson inte längre får skriva i Aftonbladet. En kolumn och en intervju i Resumé fick tidningen att sätta punkt för ett samarbete som pågått mer än ett halvsekel.

Ämnet var Metoo. Helmersons tonläge var högt, metaforerna rejält saltade och åsikterna – i mitt tycke – nattståndna. Men för egen del läser jag hellre en sådan artikel än ännu en där en krönikör uttrycker samma åsikt som 50 personer redan gjort. 

Jag skrev en tweet där jag ifrågasatte om Heimersons ”brott” verkligen var av så allvarlig art att han borde petas. Och jag avslutade med: ”Nån som fortfarande hävdar att åsiktskorridoren är ett påhitt?” Och så satte jag på mig störtkrukan och förberedde mig på att rullas i tjära och förnedring. 

Men så blev det inte. Jag blev inbjuden till P4 Extra och till Aktuellt för att utveckla mitt resonemang. Och jag kunde då lufta mina farhågor och mina förhoppningar kring Metoo och värdet av att flera röster hörs i debatten. Mejlkorgen fylldes snabbt av uppmuntrande ord. Den ursprungliga tweeten har både retweetats och gillats i en omfattning som tangerar något slags personligt rekord.

LÄS OCKSÅ: Rörelsen har gjort oss både enögda och fartblinda

Några dagar förflyter och jag trillar över den tidigare SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldts artikel i Kvartal om de ensamkommande (”Statister i vår berättelse om oss själva”). Det är en brutal påminnelse om hur det i Sverige aldrig tycks finnas plats för mer än en verklighetsbeskrivning eller tanke i taget. Huitfeldt berättar om hur han och kollegan Magnus Thorén anklagades för att sprida lögner om flyktingbarnen när de, med rejält på journalistiska fötterna, rapporterade att det i den stora gruppen också fanns personer som med råge var att betrakta som vuxna. 

Året var 2015. Två år senare är det knappast någon seriös debattör som skulle hävda att det inte finns vuxna i gruppen. Just i den frågan funkar det alltså inte längre brunsmeta eller döskalle-märka vissa faktauppgifter eller synpunkter. 

Men det finns alltjämt gott om fält där det är synnerligen riskabelt för enskilda att avvika från flocken. Att jag undslapp tjära och förnedring efter mina inlägg i Heimersondebatten ska därför inte tolkas som att åsiktsbrytning och mångfald i debatten plötsligt börjat uppskattas. Utan snarare som att jag hade turen att hamna rätt i tiden. 

Kvicksilvret i åsiktskorridoren stod och dallrade innan det till sist valde en annan riktning. Och jag gissar att det i dag är mer riskabelt att hävda att Staffan Heimerson inte borde få skriva än motsatsen. 

LÄS OCKSÅ: Nu avskaffas mängdrabatten för övergrepp

Så vad lär vi oss av detta? 

Kloka journalistkollegan Jennifer Wegerup sätter fingret på den verkliga varbölden när hon i Opinion Live förklarar varför hanteringen av Heimerson var fel:

”Just nu är det den här åsikten som är fel. Nästa gång är det en annan.” 

Precis så stor är den till synes lilla frågan om en kolumn, en intervju och en 82-årig krönikör. Och bevare oss för en utveckling där kolumnister i ängslan över att berövas sitt levebröd i än högre grad än i dag lägger sig som ett stim platta sillar i mittfåran.