Hanne Kjöller
När jag läste statsvetenskap fick jag lära mig denna definition: Feminism är en normativ tankeriktning som bygger på följande antaganden:
– Det finns en könshierarki.
– I denna könshierarki är kvinnor underordnade.
– Detta är fel.
Glasklart tyckte jag. Både sett till verklighetsbeskrivning och mål. Den som blickar ut i världen och inte ser att kvinnor generellt sett har sämre möjligheter och mindre frihet än män är antigen blind eller korkad. Och självklart är det fel. Att inte alla demokratiskt sinnade män delar den uppfattningen, och kallar sig feminister, har för mig varit ett mysterium.
Denna övergripande definition av feminism säger ingenting om att vi i stället borde vända på kuttingen, att kvinnor borde styra världen eller att kvinnor är bättre människor än män. Målet har varit jämställdhet – inte en omvänd könsmaktsordning.
Att feministhatande män har argumenterat i just dessa termer har jag funnit ack så tröttsamt. Men under senare tid har jag blivit varse att målet verkar svaja även bland feminister.
I stället för ett samhälle där män och kvinnors röster och vittnesmål väger lika tungt har vi fått ett klimat där kvinnor – till skillnad från män – aldrig anses tala i egen sak, minnas fel, ljuga eller rent av själva vara ”the bad guy”.
När ändå någon historia ploppar upp om kvinnor som gått över gränsen, visar det sig att gränserna för män och kvinnor är dragna med olika linjaler. Så även i det uttalat feministiska Vänsterpartiet.
LÄS ÄVEN: Hanne Kjöller: Varför är rörelser som görs på ett gym plötsligt farliga på arbetet?
Jag tänker på den tidigare partiledaren Lars Ohly när jag nu läser om partikamraten Emma Wallrup. Vem av de två – är det som betett sig mest klandervärt? Och vem är det som straffats ojämförligt hårdast?
Jag vet inte mer än vad som framkommit i medierna. Och med reservation för att båda historier kanske rymmer fler nyanser vill jag ändå jämföra de två klavertrampen.
Ohly portades från alla partievenemang efter att ha varit alltför påträngande i sitt uppvaktande av en ung kvinna på en fest under Vänsterdagarna i Malmö i höstas. En anmälan om sexuellt ofredande gjordes men nådde aldrig ens förundersökningsnivå. Ohly själv menar att det han gjort inte är brottsligt, men fel. Han har bett om ursäkt.
Någon ursäkt har däremot inte hörts från Emma Wallrup som polisanmälts av riksdagskollegan Jens Holm för sms-trakasserier sedan 2012. En intern anmälan gjordes 2015 och kvinnan fick ”kontaktförbud”. Trots detta tryckte hon, enligt uppgifter i Aftonbladet, i väg 28 meddelande under midsommarafton.
LÄS ÄVEN: Robotarna kommer att driva oss till vansinne
En arbetsrättsjurist som anlitats av partiet har klargjort att Wallrups beteende varit ”oacceptabelt”. Men hon portas inte. Uppsala-distriktet meddelade tvärtom i helgen att de låter henne stå kvar som toppnamn på riksdagslistan.
Lek med tanken på att det varit en kvinna som under en festkväll varit alltför påträngande och närgången mot en man. Och en man som trots tillsägelser sms-trakasserat en kvinnlig partikamrat under sex års tid. Hade påföljderna då varit desamma som i dag?
Om Vänsterpartiet inte kan svara ja på den frågan borde det inte längre kalla sig feministiskt.