Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanne Kjöller

Dubbelmoral och skenhelighet när Östling kölhalas

"Den fråga man ställer sig är om just Leif Östling, som enligt uppgift betalat 180 miljoner kronor sedan 2010 i skatt, verkligen är den som ska lastas för välfärdens eventuella resursbrister?", skriver Hanne Kjöller. Foto: MAGNUS JÖNSSON

Om Östlings lagliga skatteplanering var det värsta SVT kunde vaska fram så står det rätt bra till med den svenska skattemoralen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Rejäla avslöjanden utlovades inför söndagens ”Uppdrag Granskning”. Jag väntade mig drivor av svenska nolltaxerare som sippar champagne på sina lyxjakter dagarna i ända. Det som i stället serverades var en företagsledare som, såvitt jag förstår, betalat den skatt han ska för alla sina inkomster i Sverige.

Den som hävdar att det inte finns någon åsiktskorridor i Sverige kan med fördel studera de termer man använder för att beskriva de journalistiska fynden. Under rubriken: ”Jätteläcka visar hur rika undviker skatt” står det så här på Sveriges Radios hemsida:

”De flesta människor betalar den skatt som ska säkra vård och skola. Men några av världens allra rikaste personer och företag låter bli genom fusk och avancerad skatteplanering, via upplägg i skatteparadis.”

Den fråga man ställer sig är om just Leif Östling, som enligt uppgift betalat 180 miljoner kronor sedan 2010 i skatt, verkligen är den som ska lastas för välfärdens eventuella resursbrister? Och om det är adekvat att i den efterföljande meningen tala om personer som genom fusk eller avancerad skatteplanering ”låter bli” att betala?

 

Visst ska var och en betala den skatt riksdagsmajoriteten beslutat om. Men att döma av programmet så är det ju precis detta Leif Östling har gjort.

Däremot har han inte betalat mer skatt än han behöver. Men räck upp handen alla som gör det.

Under tiden väntar jag på rubriken: ”Jätteläcka visar hur journalister/rörmokare/långtradarchaufförer undviker skatt”. Där kan man berätta om hur människor gjort både rese- och rot-avdrag trots att de hade kunnat avstå för att ”säkra vård och skola”. Och var finns grafiken som visar hur många undersköterskor som hade kunnat anställas för alla dessa avdrag?

 

Ännu hellre skulle jag se ett ”Uppdrag Granskning” där journalisterna granskar den skattevurmande kulturvänsterns systematiska skatteplanering. Men i stället är det bloggaren Rebecca Weidmo Uvell som blottlagt avgrunden mellan ord och handling.

Hon har visat hur vänsterprofilen Timbuktu bollar runt med sina miljonintäkter i flera bolag och hur han tar ut lön precis under brytpunkten för statlig skatt, vilket innebär maximala förmåner till minimal skattesats. Slantar därutöver plockas ut i form av utdelning där man i stället för att betala 50 procent i skatt kommer undan med 20.

Skådespelaren Lena Endre som argumenterat för det fina med att dela med sig har, enligt en annan granskning av Weidmo Uvell, valt ett likartat upplägg med lågbeskattad utdelning i stället för högbeskattad lön. Och det har säkert huvuddelen av alla andra – som kan – också.

 

Det är alltså inte skatteupplägget jag invänder mot – det är brösttonerna. Och benägenheten att peka finger åt andra och sedan göra samma sak själv. Beloppen är oviktiga om det är principen som diskuteras.

Människan är rationell. Antingen anpassar man systemen efter människorna eller så anpassar sig människorna efter systemen. Jag är varken skattekverulant eller vän av skatteparadis. Men inte heller vidare förtjust i dubbelmoral och skenhelighet.

Om Leif Östlings lagliga skatteplanering var det värsta SVT kunde vaska fram från Maltas kust måste slutsatsen ändå vara att det står rätt bra till med den svenska skattemoralen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!