Hanne Kjöller

De som skönhetsopererar sig borde tänka längre än näsan räcker

Mamma, hur gör man för att stå emot grupptryck, frågade barnet för en tid sedan. Man kämpar, svarade jag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi pratade en stund om värdet av att stå upp för det man tycker är rätt. Att det kan vara obehagligt. Men att livet, förutom alla härligheter, också består av svårigheter. Som det bara är att rakryggat försöka lösa.

Så här långt tror jag mig ha de flesta med mig. Få skulle argumentera för motsatsen: att man bör vika ned sig, följa strömmen och flyta med – även när man vet att det är fel.

Fast när det gäller den senaste debatten om misslyckade skönhetsoperationer av näsor är det just denna uppfattning som trummas ut. Det började med att SVT under en rad nyhetsinslag under sensommaren visade hur en dröm om en liten nätt näsa kunde förvandlas till en syrefattig mardröm.

Men det smällde till lite extra när Karolinska sjukhuset meddelade att man fattat ett policybeslut om att hänvisa skönhetsopererade med andningsproblem till den privata vården.

Solklart, om ni frågar mig, att även privata aktörer – precis som offentliga – själva ansvarar för de komplikationer de orsakat. Likaledes solklart att företag som håller på med verksamhet som kan gå snett håller sig med ett knippe ansvarsförsäkringar.

Inte solklart alls, menar vissa. Kritikerna påpekar att vården minsann behandlar andra ”självförvållade” tillstånd. Och hur självförvållad är egentligen lufthungern? Är det inte samhälleligt tryck som i praktiken tvingat kvinnor att lägga sig under kniven?

Vi tar det i tur och ordning.

Skatten på en sjuttis renat ligger på 144 kronor. Tanken med höga punktskatter är att ett bruk eller en verksamhet ska bekosta egna ”komplikationer”. Om den verkligen gör det vet jag inte. Men idén är i alla fall god.

Skönhetsidealen så. Visst finns ett tryck. Och visst är det sorgesamt att detta tryck får individer att betala för ett ingrepp i ett fullt fungerande organ med risker för något så livsavgörande som andningen. 

Det började med att SVT under en rad nyhetsinslag under sensommaren visade hur en dröm om en liten nätt näsa kunde förvandlas till en syrefattig mardröm. Foto: / SHUTTERSTOCK

Ur ett basalt medicinskt perspektiv är det mer obegripligt än en rad andra invalidiserande eller funktionshämmande ingrepp.

Som exempelvis kinesiskorna som krossade varje tåben, snörde fötterna för att forma dem enligt dåtidens spetsiga ideal. Kvinnorna kunde förvisso inte gå efter en lyckad ”behandling”, men de kunde i alla fall andas. Och hur mycket jag än avskyr kvinnlig könsstympning måste jag ändå tillstå att det måste vara viktigare att få luft än att få behålla sina genitalier intakta.

Såväl plastikopererade näsor som deformerade fötter och klitorisstympningar kan förklaras med samhälleliga förväntningar och idéer om attraktivitet. Och medan vi i Sverige applåderar mödrar som vågar gå emot en vämjelig och kvinnofientlig sedvänja långt där borta så fråntar vi kvinnor här hemma eget ansvar för att de chansar med sina framtida möjligheter att andas.

Att det finns ett tryck är inte liktydigt med tvång. Få val är fullständigt fria. Och graden av frihet inte lika för alla.

Men lika för alla är svaret på frågan vad man gör för att stå emot grupptryck. Man kämpar. Och man låter bli att sätta offerkoftor på vuxna, informerade kvinnor som valt att följa minsta motståndets lag, surfa med på skönhetsvågen och därmed dragit sitt strå till den utseendefixerade stacken.

Nästa artikel

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!