Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

USA:s socialister mobiliserar – men kan gynna Donald Trump

Alexandria Ocasio-Cortez har uppmärksammats som ett stjärnskott i den amerikanska politiken.Foto: MICHAEL REYNOLDS / EPA / TT NYHETSBYRÅN
Ilhan Omar är en av de första två amerikanska muslimska kvinnorna som valts in i representanthuset.Foto: MICHAEL REYNOLDS / EPA / TT NYHETSBYRÅN
Rashida Tlaib.Foto: RON SACHS / CNP / POLARIS/IBL

Socialism är ett skällsord i USA som aldrig riktigt passat in i den amerikanska drömmen. 

Så hur förklarar man då framgångarna för demokrater som Bernie Sanders och Ilhan Omar eller mer uttalade socialister som Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hela grunden för det amerikanska samhället, dess ekonomiska och politiska system vilar på idén om individens okränkbara frihet, självägarskap (att vara oberoende av andra) och statens förhållandevis begränsade ansvar för det gemensammas bästa. För många amerikaner är idén att genom skatt finansiera en omfångsrik välfärd otänkbart. Man vill inte betala för någon annan (som kanske inte gör rätt för sig). Tanken att betala hög skatt hela livet för en sjukvård man kanske själv aldrig får anledning att nyttja ter sig löjeväckande för många som vill försäkra sig om att ”mina pengar stannar hos mig”. 

När Donald Trump går till hård attack mot den nya vänstervågen är det just dessa idéer han framhåller. Under ett möte i förra veckan sa presidenten:

– Framtiden tillhör de som tror på friheten. Vi tror på den amerikanska drömmen, inte på den socialistiska mardrömmen.

Att presidenten vill stoppa vänstern och dess krav på utökade sjukförsäkringar för alla, gratis universitetsutbildning etc är ingen överraskning. Socialism har varit och kommer även inför valet 2020 vara ett rött skynke för merparten amerikaner. Trumps kampanj kommer därför sannolikt bygga på ett aggressivt ”anti-socialistiskt” budskap i vilket motståndarna utmålas som ett hot mot den amerikanska identiteten och mot det DNA som anses förklara den amerikanska framgångssagan. Ett delikat dilemma för de moderata demokrater som nu ska balansera mellan progressiva vänsterkrafter i det egna partiet och det utbredda motstånd mot socialism som finns också bland egna väljare. Det blir en tuff utmaning minst sagt eftersom vänstern vuxit sig stark.

Donald Trump kramar amerikanska flaggan under en konservativ konferens i Maryland.Foto: RON SACHS / CNP / POLARIS POLARIS IMAGES

Socialistiska idéer har varit marginaliserade genom hela USA:s historia men allra tydligast de senaste 100 åren. F.D.R:s  försök att på 1930-talet etablera sitt reformprogram (New Deal) via ett system som liknade Europas, stötte på kraftigt motstånd, uppfattades som icke-konstitutionellt och fick stöpas om och finansieras på helt annat sätt än det var tänkt från början. Alla spår av socialistiska tendenser har därefter kopplats till den väldigt starka anti-kommunism som kännetecknat amerikansk politik där sådana element jagats bort med olika metoder, mest (ö)känt genom J Edgar Hoovers maffialiknande jakt på socialistiska arbetarpartiet och Black Panthers och McCarthyismen.

Socialistiska element har funnits i olika skepnader i USA men aldrig fått fäste i bredare led. Men så hände någonting genom Bernie Sanders kampanj 2016. Plötsligt blev det möjligt att säga ordet socialism och få anhängare i större grupperingar. Unga människor vaknade till liv och hade helt andra idéer än sina föräldrar om vad socialism och skattefinansierad välfärd står för och innebär. En anledning till det kan vara att många unga i dag kommunicerar med människor runtom i världen på nya sätt och har på så sätt fått insyn i Europas välfärdsstruktur och upptäckt att ett annat system är möjligt utan att det skalar bort all frihet. En annan är ökade klyftor och att många känner sig lurade av ett system som inte gynnat dem. Oavsett vad som förklarar Sanders framgång så mobiliserade han enorma skaror 2016 och när han aviserade sin kampanj inför 2020 för någon månad sedan lyckades han samla in sex miljoner dollar från mer än 225 000 grässrotsväljare på ett dygn (jämfört med Kamala Harris som fick in 1,5 miljoner dollar på samma tid). Han drar också stora skaror när han nu börjat åka runt på valmöten. 

Men det finns fler signaler som visar en förändring. Från slutet av 2017 fram till september 2018 steg medlemsantalet i organisationen ”Democratic Socialists of America” (DSA) från 23 000 till 50 000. Medelåldern sjönk samtidigt från 68 år till 33 år. Flera medlemmar i DSA har samtidigt valts till politiska uppdrag i olika delstater. Jag fick tillfälle att träffa en av dem i höstas, Sara Innamorato i Pittsburgh, Pennsylvania som vittnade om att hon fått ett enormt stöd i sin kampanj, att det skakade om marken i hennes valdistrikt när hon lyckades vinna och att hon nu såg en ny rörelse växa fram. 

 

I mellanårsvalet 2018 fick den amerikanska kongressen därtill två representanter från DSA, Rashida Tlaib och den färgstarka Alexandria Ocasio-Cortez som samlar följare i miljontal på sociala medier. Någonting har uppenbarligen hänt i vissa lager i det amerikanska samhället som inte alls skräms av tanken på att bygga en helt ny ekonomisk politik. Ocasio-Cortez bygger sin popularitet på en orädd kaxighet, liksom en annan kongressledamot, Ilhan Omar, som båda tar strid om en lång rad frågor på ett radikalt sätt. I förra veckan ifrågasatte Omar exempelvis varför Obamas ”söta ansikte” fått skyla hans mindre smickrande ”track record” vad gäller immigrationspolitik och de många drönarattacker som dödat civila. 

Kraften och framgången i Ocasio-Cortez budskap där hon inte skräder orden visar på en längtan efter att skapa något nytt och att ifrågasätta traditionell politik och etablissemangets fingrar i kapitalets syltburkar. Det väcker entusiasm och mobiliserar. 

Lika viktigt är det däremot att påpeka att den här falangen inte representerar någon majoritet i vare sig partiet eller det demokratiska väljarunderlaget och det blir en av partiets största utmaningar inför 2020 att försöka balansera den djupa skiljelinje som går mellan olika falanger

Flera av de presidentkandidater som nu radat upp sig har pressats vänsterut men det mer tysta väljarunderlaget i mitten och högerut skräms av vänstervridningen. Risken är därför att om Sanders eller någon annan med en skarp vänsteragenda nomineras, så kommer delar av väljarna att vända sig till en oberoende kandidat eller utebli helt på valdagen i november 2020. Detta trots sin aversion mot Trump vars ekonomiska politik de ändå står närmare. Just en oberoende kandidat skulle skapa samma problem som vid tidigare tillfällen i historien när demokrater förlorat på grund av att en oberoende tagit deras röster (ex Ralph Nader för Al Gore 2000). 

 

Trots den risken finns ”stora” möjligheter för en kandidat som Sanders att vinna nomineringen nästa år. Eftersom startfältet är så stort öppnar det upp för ett liknande scenario som Trump fick 2016. När primärvalsrösterna smetas ut på en lång rad olika mittenkandidater (6 procent till Brooker, 8 procent till Harris 4 procent till Klobucher o.s.v.) kan Sanders vinna viktiga delstatsval med hjälp av 15-25 procent stöd.

Det är inte otänkbart att Biden om han, som allt tyder på, ger sig in i leken, får ett omedelbart övertag. Hans opinionssiffror är starka och även om hans popularitet kommer att minska i takt med att andra kandidater blir mer synliga så ligger han bra till. Sprängfrågan inför 2020 om han eller någon annan mittenkandidat nomineras blir däremot om den starka vänsterfalangen i sin tur kommer lägga sin röst på den kandidat som då ställs mot Trump eller avstå att rösta. Man får inte glömma hur stark besvikelsen var 2016 bland denna grupp som menade att de snuvades på nomineringen på grund av att partiorganisationen hade ställt sig på Clintons sida. För många är skillnaden mellan en traditionell demokrat och republikaner inte stor nog för att motivera dem att rösta överhuvudtaget.

Det är en märkvärdig och kännbar förändring i USA att uttalade socialister nu tar så stor plats som de faktiskt gör. Det utmanar de tungt rotade idéer som det amerikanska systemet vilar på och det ger ett alternativ till alla de som uppfattar att deras frågor inte är representerade i de politiska finrummen. På flera sätt är det vitaliserande för en illa fungerande demokrati som den i USA utvecklats till. Samtidigt bidrar det till en djup spricka inom det demokratiska partiet som kan underminera dess chanser att vinna 2020. Kraften i en nya vänstern spär därtill på den djupa polarisering som kännetecknar det amerikanska samhället i dag och som gör sprickorna fler och djupare. Det är absolut ingen enkel matematik för en bredd av röster behövs. Men risken är stor att det är Donald Trump som kommer tjäna på detta.