Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Två tafsande män som presidentkandidater

Biden har anklagats för att ha antastat kvinna på 90-talet.
Biden.Foto: MATT ROURKE / AP TT NYHETSBYRÅN
Trump.Foto: ERIN SCHAFF / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Det blir som bekant inte en kvinnlig president i USA 2021 heller. För (kvinnliga) väljare i USA återstår nu i stället två män – 75 plus – som från olika håll anklagats för olika former av sexuella trakasserier. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En sittande president som vi kunnat höra skryta om att han kan ta kvinnor på deras könsorgan eftersom han är känd och som betalt för att tysta en porrskådis. Och en motkandidat som återkommande ifrågasatts för ovälkommet tafsande och för att vara okänsligt närgången. 

Det är inte så att detta kommer att spela en avgörande roll för valet i höst. Långt ifrån alla kvinnliga väljare bryr sig ens om dessa anklagelser, en del uppfattar dem säkert som orättvisa eller tvivelaktiga, andra konstaterar resignerat att vi fortfarande lever i ”männens värld” och att det är så här det är. Kanske ser man det som ett skäl att engagera sig och försöka förändra, men utan att uppfatta att det är en fråga som skulle avhålla dem från att rösta på någon av kandidaterna. 

Men för ett inte obetydligt antal kvinnor skapar det såväl frustration som ilska att de som ska representera dem gång på gång ertappas med en kvinnofientlig attityd. Frågor om sexuella trakasserier och kvinnors bristande inflytande har blivit viktiga för allt fler. Kvinnomarscher har på senare år samlat miljontals kvinnor över hela landet där de protesterat mot sakernas tillstånd. 

Allt fler börjar också tröttna på hur historier om sexuella trakasserier vänds mot kvinnor som träder fram och som tystas, förlöjligas och hånas. Hur sakliga och trovärdiga de än är. Hur Christine Blaise Ford förintades under förhören av tillsättningen av HD-domaren Brett Kavanaugh tog priset för många. Efter #metoo har det visserligen öppnats upp större möjligheter att ifrågasätta maktrelationer mellan män och kvinnor. Men vem behöver tro någon som bara har sina ord? Uppenbarligen inte den som inte vill. Inte ens när det finns bandinspelningar och foton som tydligt visar upp oacceptabla beteendemönster. 

Inte ens då behöver kandidater som Joe Biden diskutera det system som kännetecknat maktsfärer i alla tider. Nämligen att få manliga maktarenor (om några) har varit fria från normer och beteenden som förminskat och skadat kvinnor. På en varierande skala har kvinnors integritet och kroppar utsatts för ofredanden i alla tider. Inte nödvändigtvis för att alla varit dåliga människor eller för att de gjort brottsliga saker, utan för att de har verkat i en struktur som främjat ett beteende som är klandervärt. Ett system där män bestämt var gränserna för flörtande och beröring ska gå, utan större hänsyn till vad kvinnor har velat. Och där kvinnor i beroendeställning ofta inte sett någon annan utväg än att spela med. Alternativt saknat makt eller kraft att sätta något emot. 

Så även om vi lämnar skuldfrågan över sexuella övergrepp därhän – svårigheten att bedöma en händelse efter flera decennier och där ord står mot ord är uppenbar – så hade många kvinnor önskat att personer som Joe Biden, med den position han innehaft i nästan ett halvt sekel – klev fram och med eftertryck erkände att de ibland varit tölpar och att det är dags för en förändring. 

Troligen hade en accepterad motivering varit att de inte vetat bättre, att de levt i en tid som stöttade och uppmuntrade till ständiga kränkningar av kvinnors livssfärer. Men att de nu insett och förstått att de indirekt eller direkt bidragit till detta. Och att förändringen börjar med att rannsaka sitt eget beteende (oavsett om det handlar om aktivt tafsande eller ”bara” om att man tittat åt ett annat håll). Inte ständigt skylla ifrån sig, säga ”inte jag – men kanske andra”. Men i stället hör vi president Trump gå ut till försvar för Biden som han annars inte missar ett enda tillfälle att håna. Kryddat med en klagosång om hur djupt orättvist behandlad han själv och domare Kavanaugh blivit. 

Så vi är inte där ännu – där när vi kan diskutera ett problem alla med en ärlig blick på världen känner till. Och allt tafsande är dessutom bara en av många frågor som rör ojämställdheter i det amerikanska samhället. Kvinnor har fortfarande mycket makt att erövra innan den är fördelad på ett jämställt sätt. Många frågor behöver belysas från nya perspektiv och med kvinnors deltagande över besluten. Det är osäkert om det kommer betraktas som ett plåster på såret att Biden nu utser en kvinnlig vice-presidentkandidat – men att det är nödvändigt har stått klart länge. 

En kvinnlig vice-president är ingen garanti för förändring i alla delar men skulle bryta ett 250 år gammalt mönster som hindrar mycket som behöver bli gjort. Många av de kvinnor som på senare år högljutt höjt sina röster genom att organisera sig och protestera vill nog också se en vice-presidentkandidat som inte duckar för de svåra frågorna och ställer män till svars även för alla subtila sätt att utnyttja sina maktställningar, också det som inte går att bevisa i domstol. 

En liten tanke om valet av vicepresident

Det talas mycket om Kamala Harris och Michelle Obama i dessa dagar som önskvärda vicepresidentkandidater. Obama tror jag faller bort för att hon ärligt och uppriktigt inte vill ha en sådan roll. Biden själv är redan stark bland afroamerikaner och därför behöver han inte en VP som drar just den gruppen till vallokalerna – vilket talar emot även Harris.

 

Vad Biden däremot behöver är någon som kan dra både kvinnor i mitten men samtidigt inte skrämmer bort vänsterfalangen i partiet. Elisabeth Warren kan på ett märkligt sätt attrahera båda dessa grupper. Flera republikanska vänner till mig har stor respekt för hennes arbete i senaten och för att hon kan jobba över partigränser. Samtidigt kommer hon inte värja för rättvisefrågor av olika slag. Hon är ett starkt kort. Andra erfarna personer som skulle kunna dra viktiga väljargrupper är Catherine Cortez Masto eller Tammy Baldwin. Jag tror inte lika mycket på Amy Klobuchar eller Susan Rice även om de har erfarenhet Biden skulle ha nytta av. Men snart vet vi.