Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Trump vrider tillbaka klockan och ger regimen på Kuba en politisk gudagåva

USA:s dåvarande president Barack Obama möter sin kubanske kollega Raul Castro i mars 2016.Foto: AL DIAZ / ZUMAPRESS.COM ZUMA PRESS
Det är tydligt att Donald Trump inte bara vill riva upp och montera ner mycket av det som Barack Obama genomförde under sin tid i Vita huset – utan nu de facto också gör det.Foto: RON SACHS / CNP / POLARIS POLARIS IMAGES

Det är tydligt att Donald Trump inte bara vill riva upp och montera ner mycket av det som Barack Obama genomförde under sin tid i Vita huset – utan nu de facto också gör det.

Inte minst på det utrikespolitiska planet där Trump nu till och med omkullkastar Obamas största framgångar. Samtidigt som han faktiskt också utmanar sina egna politisk- ekonomiska mål och smörjer hökarna i Washington.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Med öppningen till Kuba – liksom till Iran – signalerade Obama inte bara början på slutet på en misslyckad kallakrigspolitik från amerikanskt håll. Han öppnade också upp för grundläggande förändringar i sättet att förhålla sig till omvärlden. Obama underströk att ekonomiska och mänskliga relationer på lång sikt lämnar bättre förutsättningar för demokratisk utveckling än vad militära försök att bomba fram demokrati gör.

Det vill säga, han försökte göra praktik av det som USA ofta säger sig stå för men ofta låtit sig offra för andra prioriteringar.

Obama misslyckades i många avseende med sina ambitioner, men han hade insett att krig inte skapar de politiskt och ekonomiskt öppna miljöer i andra länder som utgör USA:s huvudsakliga säkerhetsintresse. USA är beroende av öppna marknader och politiska regimer som samarbetar och inte motarbetar Washington. Obama hade gjort analysen att USA i sin ambition att omskapa världen till sin egen fördel ofta missbedömt vad som verkligen leder till politisk stabilitet (det finns inte många fall där regimförändringar eller militära insatser skapat verklig demokrati).

Svårt bomba fram demokratisering

Han var medveten om att USA egentligen inte har vunnit något krig sedan andra världskriget och att de flesta försök att bomba länder med målet att demokratisera dem har slutat i mer krig och enormt lidande och att en tuff linje mot regimer som den på Kuba inte gett önskvärda resultat. Med ett sådant synsätt utmanade Obama många av de krafter i Washington som snarare uppfattar amerikanska styrkedemonstrationer som avgörande för landets maktposition i världen.

Obama såg alltså att den femtioåriga isoleringen av Kuba var ett tydligt exempel på en politik som inte hade lett till någon märkbar förändring till det bättre och att det var dags att prova en ny väg. Han insåg att bröderna Castros tid vid makten ovillkorligen är på upphällningen och att det i den process som väntar är bäst om amerikaner kan resa till Kuba och gynna affärsrörelserna där. Den ekonomiska uppgång som följt på Kuba efter det har, om än sakta, skapat nya möjligheter för kubaner att öppna och driva affärsrörelser och stöder på det viset både indirekt och direkt demokratisk utveckling.

Trump kom till makten med den motsägelsefulla idén att USA skulle visa (enorm) styrka gentemot hela världen och sätta hårt mot hårt och samtidigt inte driva några kostsamma krig utomlands. Därför torde han ha gillat Obamas strategi mot Kuba.

I Trumps värld borde man se hur detta kan utveckla amerikanska affärsintressen och framför allt på sikt öppna det kubanska samhället utan några stora militära kostnader.

Allierar sig med hökarna

Istället väljer han nu att vrida klockan tillbaka, och begränsar handeln som står den kubanska militären/staten nära. Därmed kommer sannolikt även den amerikanska turismen till Kuba att minska igen. Det är en politisk gudagåva för regimen på Kuba som kommer att kunna skylla en ekonomisk stagnation på USA och återigen måla upp Washington som en ond kraft.

Hur den här hållningen ska gynna amerikanska affärsintressen eller minska riskerna för framtida eskalerande konflikt är obegripligt. Men hållningen gentemot Kuba är bara ännu ett tecken på att Trump dels inte riktigt verkar veta vad han gör och dels att han i utrikesfrågor gång på gång allierar sig med hökarna i Washington.

Strannes spaningar

Missa inte: 

Det var ett häpnadsväckande kabinettsmöte som Trump bjöd in medierna till i veckan. Det förde tankarna till diktaturer där undersåtarna ska visa vördnad för ”sin” ledare och skapade en obehaglig känsla av masspsykos där hela den högsta amerikanska ledningen (med undantag av försvarsminister Mattis) visade sig sakna både mod och insikt om nödvändigheten att bryta en situation som gick över styr. Har du inte sett mötet rekommenderar jag dig att titta på det här.

 

Håll utkik på:

Många demokrater jag pratar med i USA har under lång tid varit bekymrade över bristen på ledarskap och på initiativ att formulera en demokratisk politik för framtiden som en kontrast till republikanerna och Trump. I veckan annonserade så Bernie Sanders något som kan liknas vid ett politiskt manifest och det blir nu intressant att se hur detta ska förvaltas. Men partiet har ett stort problem. Sanders, som fyller 76 i år, kan ju knappast vara det namn för framtiden som partiet nu måste vaska fram och som visar vägen framåt. 

 

Övrigt:

Det är alltid intressant att lyssna till Mark Shields och David Brooks på CBS News Hour. I veckan samtalade de om det senaste i utredningarna kring Rysslandskopplingarna och tänkbara konsekvenser av detta. De konstaterade att det faktiskt fortfarande inte finns några olagligheter bevisade avseende Trumpadministrationens kontakter med Ryssland under valet förra året, men att sättet som Trump hanterar olika delar visar på så många andra brister att han riskerar att ”fälla sig själv”.