Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Trump ritar om världsordningen

Donald Trump och Vladimir Putin under deras gemensamma presskonferens. Foto: PABLO MARTINEZ MONSIVAIS / AP TT NYHETSBYRÅN
Dagens toppmöte ägde rum i Helsingfors i Finland. Foto: ALEXEI NIKOLSKY / AP TT NYHETSBYRÅN

Det är aldrig bra att spekulera eller gissa när det gäller utrikespolitisk verksamhet. Men Donald Trump lämnar oss inte med mycket annat än gissningslekar och vaga tolkningar av hur han vill att det världspolitiska systemet ska se ut framåt. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att vi inte riktigt vet vad han vill ligger också helt i linje med hur han vill styra. Så har det också varit inför dagens toppmöte som förvirrat många. Men efter Trumps Europabesök som avslutas i Helsingfors i dag börjar det dock utkristallisera sig ett mönster i Trumps agerande som ser ut att handla om att han vill splittra upp etablerade samarbeten och skapa destabilitet både i olika internationella institutioner och inrikespolitiskt i olika länder runtom i världen. Exempel på det har vi sett genom hans utspel inför både G7 mötet i juni och under NATO-mötet tidigare i veckan. Men också när han lagt sig i inrikespolitiska frågor som han gjorde inför sitt besök i Storbritannien. Han verkar uppenbart vilja gynna nationalistiska krafter på alla sätt han kan men framför allt se till att öppna för att samarbeten ska ske bilateralt mellan USA och enskilda stater. Detta på ett sätt som gynnar USA och inte ”störs av” andra samverkansformer och uppställda regelverk. Många skulle säga att det här en kortsiktig strategi men Trump å sin sida är sannolikt övertygad om att världen och USA gynnas av att länder tänker på sig själva i första hand. Han vet ju dessutom att de allra flesta är beroende av USA och att hans förhandlingsläge därmed är tämligen gott och han verkar obekymrad över risken att andra ska gå ihop emot USA.

 

Trumps strävan efter en värld med starka nationalstater och bilaterala samarbeten förklarar troligen också att han i dag träffade Putin och inför detta möte gav den ryske presidenten möjlighet att plocka hem ytterligare poänger genom att i morse twittra ut att de dåliga relationerna mellan länderna är USA:s eget fel. Det är en anmärkningsvärd sak att göra som president oavsett vad man anser, men det verkar inte som att Trump har något emot att låta USA ta på sig skulden i diverse sakfrågor i sin ambition att sätta upp nya mål för världsordningen. Snarare understryker det möjligen att han har något annat i görningen och helt andra mål för framtiden än den världsordning vi känner i dag. Möjligen uppfattar han att han kan gå in i förhandlingarna och utlova Putin en annan ordning, bara Putin samtidigt accepterar en rad eftergifter. För Trump spelar det alltså inte någon roll att erkänna tidigare amerikanska misstag eftersom det även stärker hans ambition att vara annorlunda mot tidigare presidenter. Ett sådant utgångsläge ger honom en annan förhandlingsyta än vad som varit möjligt tidigare. På grund av att Trump ser framför sig en annan världsordning tror jag att han och hans neokonservativa rådgivare inte heller skulle ha något emot att ge efter för Putin på Krim och erkänna det som ett ryskt säkerhetsintresse. Vid presskonferensen i dag sades motsatsen men i praktiken har jag i alla fall svårt att tro att Trump kommer kräva någon rysk reträtt. Detta förutsatt att Trump får igenom sina mål med att exempelvis isolera Iran (för ett framtida regimbyte där). En sådan hållning skulle göra många republikanska uvar både oroade och ursinniga men de har inte mycket att sätta emot eftersom Trump är extremt populär bland republikanska väljare.

 

När många bedömare menar att Putin är den stora vinnaren redan innan det här mötet äger rum tror jag å andra sidan att Trump själv ser mötet som en självklar framgång för den framtid han själv vill skapa, även om han gör eftergifter som många säkerhetsanalytiker uppfattar som en risk. Det är alltså inte alls säkert att Trump som många befarar blir utmanövrerad av en slipad Putin utan att han helt enkelt ser eventuella uppoffringar som nyckeln till framgång. Jag börjar i alla fall tro att det finns mer strategi bakom oberäkneligheten och oerfarenheten än vad många vill tro. Vad som är tänkt att komma ut ur det hela på sikt utmanar däremot flera av de stabiliserande institutioner som byggts upp sedan lång tid till förmån för auktoritära regimer och nationalism. Men det vi såg just i dag var bara början och främst en uppvisning i PR. Trump kommer att mötas av hård kritik i kongressen över sin flathet mot Putin (det har redan inkommit massor bara från den korta pressträff som hölls före mötet) men Trump har ignorerat all kritik inför mötet och kommer att avfärda den även efteråt. Intressant är att om man följde FOX News sändningar i eftermiddag (vid tiden för mötet) var det huvudsakligen mycket positiva tongångar som fokuserade på att Trump visar att USA är en aktör att räkna med igen efter Obamas reträtt. Vi andra bör inte förbise att det är just denna nyhetskanal som allra flest republikanska väljare lägger sin tillit till och att stödet för Trumps strategi kommer att förbli intakt oavsett vad republikanska kongressmän eller omvärlden tycker. 

 

Mycket kommer att sägas om innehållet i presskonferensen och kritik kommer att hagla över Trump för hur han drog nytta av Putin för att försöka framställa det som att han vann presidentvalet på rätt sätt. Men fokus vid presskonferensen handlade också om att de båda ledarna sa sig ha tagit steget till en ny relation, att man delar en rad intressen och har ett ansvar att hitta sätt att möta olika utmaningar framåt tillsammans. Det finns inte mycket som är dåligt med att ledare för två stormakter pratar med varandra och försöker lösa olika problem gemensamt. Det är bara att hoppas att det här kan leda till en bättre stabilitet och att mina farhågor om att en ny världsordning som bygger på auktoritär nationalism är överdriven.