Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Trump försöker dominera världen – helt på USA:s villkor

TAR PLATS. President Trump i FN:s säkerhetsråd i onsdags.Foto: EVAN VUCCI / AP TT NYHETSBYRÅN
Det diskuteras vilken roll USA och Donald Trump har på den världspolitiska scenen.Foto: POLARIS/IBL / POLARIS/IBL POLARIS

I många olika sammanhang diskuteras det numera vilken roll USA har på den världspolitiska scenen, om omvärlden fortsatt kan lita på USA, om Donald Trump underminerar det vi tidigare uppfattat som det ”sanna” USA och inte minst om det vi bevittnar just nu är en obönhörlig början till slutet för det amerikanska imperiet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dessa frågor är ytterst relevanta men resulterar allt som oftast i något haltande analyser eftersom frågorna gärna ställs isolerat till president Trump som får personifiera det amerikanska ”förfallet”.

Att Trump så sent som i tisdags i sitt tal i FN uttryckte att vi nu ser slutet på globalismen och en ny början för patriotismen spär naturligt på vårt fokus på honom och gör även frågan om Trumps specifika roll central. Men frågor om USA:s roll som supermakt och huruvida landet befinner sig i en nedgång bör ändå placeras in i ett bredare sammanhang än det som hänt bara de senaste åren.

 

 

Själv har jag ägnat många år av mitt yrkesliv till att studera och försöka förstå den utveckling som USA genomgått från tretton kolonier på den amerikanska östkusten 1776 till en supermakt som saknar motsvarighet i världshistorien, allt på mindre än 220 år. Något som är sant för den utvecklingen är de många motsägelser som den kännetecknat. Inte minst det oräkneliga antal gånger längs vägen som man har fått kompromissa med sina egna ideal.

Något som också varit signifikant är att utgångspunkten för USA, alltid varit att med nödvändiga medel skapa förutsättningar för sig själv att stärka sin position.

Utan en sådan attityd hade man inte blivit vad man är idag, även om många skulle argumentera för att det som gagnat USA också gagnat många andra. Vad som krävts för att stärka USA:s roll i sin närregion och i omvärlden och vilka medel man varit beredd att använda har däremot sett olika ut.

I tider av olika prövningar däremot, när USA:s styrkeposition har hotats av inrikespolitiska oroligheter eller när man ifrågasatts efter kostsamma krig, har ofta hökar i Washington effektivt mobiliserat och lyft fram behovet av att använda alla tänkbara medel för att säkerställa USA:s fortsatta dominans. Vi såg det efter Vietnamkriget och Nixons deténtè policy och SALT II, efter Clintons till synes mer återhållsamma politik på 1990-talet och vi har bevittnat det på senare år efter Obamas avtal med Iran och vad hökarna generellt uppfattade var ett borttappat initiativ i världspolitiken. Alla dessa perioder har följts av högljudda krav på att ”återta” USA:s styrka och omformulera innehållet för utrikespolitiken.

USA har kontinuerligt expanderat sina inflytandesfärer – med de medel Washington ansett nödvändiga

Ronald Reagan och George H. W. Bush intensifierade USA:s inblandning i olika områden i världen under 1980/90-talets inledning. En lång rad hökar stod beredda med en neokonservativ färdplan för George W. Bush efter terrorattackerna 2001. Och vad vi nu ser är ännu en period där hökar utnyttjar olika spänningar i det amerikanska samhället till att omforma den internationella spelplanen till USA:s fördel. Den stora skillnaden är att man har en högst oberäknelig president att förlita sig på men också att nya medel ser ut att stå i centrum.

HEMMA IGEN. Donald Trump när han i torsdags återvände till Vita huset i Washington efter besöket på FN i New York.Foto: POLARIS/IBL / POLARIS/IBL POLARIS

Zoomar man ut en bit och ser över historien går det att även att uttyda ett större mönster i amerikansk utrikespolitik bestående av olika faser.

USA har kontinuerligt expanderat sina inflytandesfärer, både territoriellt och genom att säkerställa att omvärlden är öppen för amerikanska ekonomiska och politiska intressen.

Det har man gjort med de medel som av Washington ansetts nödvändiga. Samtidigt har expansionen skett stegvis och anpassats till omständigheterna såväl inrikespolitiskt som i omvärlden och framför allt har man framgångsrikt utnyttjat nya öppningar till att stärka sin position på den internationella arenan när dessa uppstått. Exempelvis efter andra världskriget slut då man blev en ekonomisk och militär stormakt och vid kalla krigets slut då man grep det unipolära ögonblicket och blev vad många skulle kalla ett imperium, om än det råder delade meningar om det amerikanska imperiet garanterar fred och säkerhet eller utnyttjar sin styrka på ett orättfärdigt aggressivt sätt. 

Kännetecknande för tidigare imperier är att de till slut förgjort sig själva

En fråga som blir särskilt viktig i relation till detta är om man nu är på väg in i en helt ny fas och hur man avser hantera sin dominerande ställning framåt. Kännetecknande för tidigare imperier (som på många sätt däremot inte går att jämställas med USA) är att de till slut förgjort sig själva eftersom deras maktanspråk blivit för omfattande att hantera.

 

LÄS MER: Obamas kritik mot Trump under Norden-besöket 

 

Själv såg jag USA:s beteende redan 1991, när man placerade militärbaser i Saudiarabien i hopp om att dominera Mellanöstern, och senare kriget mot Irak som en tänkbar början till USA:s nedgång. Detta eftersom ambitionerna man skapade sig i Mellanöstern utmattade såväl ekonomin som landets moraliska ställning och skapade problem vi kommer att få leva med länge än. Men den analysen var möjligen fel, USA har sedan Irakkriget rest sig som en fågel Fenix och svaret på Obamas mer ”mjuka” attityd tenderar bli ännu en period av ytterligare förstärkt dominans.

USA ser nu ut att vara beredd att enbart se till amerikanska intressen utan hänsyn till något annat.

Från att ha sett inflytandet i globala institutioner som en viktig del av sin förmåga att styra tänker man sig nu förändra det ekonomiska systemet, omforma allianser och handelsavtal. Som Trumps utrikesminister uttryckte det i en intervju i juni i år ”to rewrite the rules of world order in America’s favor”

MJUKARE. Barack Obama, här under besöket i Helsingfors i torsdags, drev en annan utrikespolitisk linje. ”Hur mycket kommer att finnas kvar efter några år med Trump?” frågar sig krönikören.Foto: JARNO KUUSINEN / STELLA PICTURES JARNO KUUSINEN

En knäckfråga blir om och när supermakten tar steg som underminerar dess egna ställning snarare än stärker dess maktposition. När utvecklingen blir irreversibel. Förtroendet lyckades byggas upp igen efter Bushåren genom Obamas åtminstone till ytan annorlunda approach. Men hur mycket kommer att finnas kvar efter några år med Trump? Vad fyra eller åtta år med honom i Vita huset bana väg för när omvärlden också sett en ny sida av USA som gör att tilltron kanske minskar dramatiskt.

Trumps ”USA först”-politik är ett sätt att dominera världen

Vi har inga svar på dessa frågor, men viktigt tror jag ändå är att inte sammanblanda det vi nu ser med isolationism. Trumps agenda är allt utom isolationistisk även om han är kritisk mot inblandning i långdragna krig och uttalad nationalist. Snarare är hans ”USA först”-politik ett försök att dominera världen helt på USA:s villkor. Han har ökat militärbudgeten med 72 miljarder dollar, han är öppen för att återigen öppna CIA:s ökända ”Black Site-fängelser” och han har utökat samarbetet med och stödet till flera Gulfstater.

 

LÄS MER: Medarbetare: Jag är en del av motståndet i Vita huset

 

Han har dessutom visat sig beredvillig att använda militära medel i Syrien, hotat med total förödelse av Nordkorea och enligt uppgifter nyligen haft avsikten att avsätta Venezuelas president.

Han tror sig däremot inte behöva använda militär så ofta eftersom hans ser sig själv som en stor förhandlare (och än så länge underställer sig ju dom flesta sig hans krav) men, han kommer att vara redo om saken kräver det. Inte minst kommer hans neokonservativa rådgivare se till så att han blir redo. Och då bör vi veta att det var hans båda föregångare Bush och Obama som på olika sätt stärkte presidentens maktbefogenheter på flera avgörande sätt.

Något de förmodligen ångrar i dag.