Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Trump är inte unik, bara osofistikerad och okunnig

President Donald Trump väcker starka känslor – igen – när han meddelar att USA drar sig ur det globala klimatavtalet.Foto: PABLO MARTINEZ MONSIVAIS / AP TT NYHETSBYRÅN

Att Donald Trump valde att dra sig ur klimatavtalet förvånar nog få, även om ögonblicket det stod klart kändes ödesmättat. Aldrig någonsin har det varit mer angeläget för världen att komma samman runt ett gemensamt mål och så väljer USA att backa ur.

Trumps agerande ligger helt i linje med hans idéer om att USA ska komma först. Att han feltolkar USA:s intressen är en sak - men är en sådan attityd avseende USA:s roll verkligen så unikt för Trump?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han såg minst sagt ut att må väl där i rosenträdgården när han fick deklarera att han tänker på amerikanerna i första hand och att omvärldens länder minsann inte ska tro att de kan diktera villkoren för USA. Han hade ju lovat sina väljare just det och äntligen kunde han leverera något konkret i den riktningen.

Han utfäste den ena osanningen efter den andra, hävdade att USA skulle bära kostnaderna och förlora på avtalet medan alla andra skulle vinna? Budskapet var fullt av kortsiktiga och rent kunskapsfientliga påståenden och alla faktafel går enkelt att slå hål på. Det är snarare mycket svårt att se hur USA på längre sikt skulle kunna tjäna på att stå utanför Parisavtalet. Både pengar och jobb finns i den gröna omställningen, för att inte tala om hur vi alla är förlorare om vi inte löser klimatfrågan. 

USA:s egna intressen

Men reaktionerna som följt och som unisont hävdar att USA nu bryter mot sina ideal och traditioner är något förbluffande. USA har alltid agerat utifrån sina egna intressen (som alla länder). Man har dessutom sedan 1940-talet kunnat diktera mycket av villkoren också för andra. Ibland har det inneburit samarbete, ibland att andra tvingats underställa sig USA:s agenda. Vi i övriga väst har sällan protesterat då vi har uppfattat oss dela såväl politiska som ekonomiska mål i den USA-ledda utvecklingen, liksom vi varit beroende av USA:s beskydd. Så mycket att vi kunnat leva med sådant som exempelvis att George W. Bush invaderade ett oskyldigt land (Irak 2002). Ett agerande som definitivt var ett uttryck för en extrem arrogans och ”USA-först attityd”. Men i stället för att på allvar ställa krav på USA har vi ofta varit undfallande och nåde den som kritiserat USA för hårt för då har man uppfattats man som anti-amerikan?

Obamas ödmjuka attityd

De senaste årens fördjupade globalisering har dock gjort det svårare för USA att diktera villkoren för omvärlden. Dess enorma militära maktövertag har visat sig ha begränsade möjligheter att styra utvecklingen i den riktning man önskar. Kaoset i Mellanöstern och talibanernas ’återtåg’ i Afghanistan är exempel på detta. Barack Obamas många brister till trots, en av hans största förtjänster var att han var klok nog att inse att USA hade blivit allt mer beroende av omvärlden och behövde ha en långt mer ödmjuk attityd till andra. Det gillades inte av vare sig hökarna i Washington eller av amerikaner som vant sig vid att USA dominerar och som senare valde att rösta fram Trump. 

Donald Trump är således inte unik när han väljer att sätta amerikanska intressen först, han är bara osofistikerad nog att säga det rent ut och framför allt är han för okunnig i nästan alla sakfrågor för att förstå vad som verkligen ligger i USA:s intresse. Det vill säga, mer ödmjukhet och respekt för omvärlden liksom att förvalta alla de goda sidorna av USA och vara en ledande innovatör för grön omställning. I samarbete med andra.

I ljuset av allt detta är det befriande att se att EU:s länder nu kan ena sig och verkligen sätta hårt mot hårt när Washington väljer fel väg. Det är på tiden, även om det tyvärr krävdes en Donald Trump för det. 

Strannes spaningar

Missa inte:

Ivanka Trump påstås ju ha stort inflytande över sin far och hon har också fått en central roll i hans stab. När det gäller klimatfrågan har hon dock varit tydlig med att hon ville försöka få honom att stanna i Parisavtalet. Att han valde att dra sig ur är ett stort bakslag för henne och en första synlig splittring dem emellan. Det blottar också det faktum att hon tidigare varit demokrat och miljöfrågan är bara en av flera frågor där hon tydligt avviker från det republikanska partiet.  

Håll utkik på:

Tidigare utrikesminister John Kerry skrädde inte orden i en intervju i CNN tidigare i veckan om hur okunnigt och fel det är av Trump att lämna Parisavtalet. Han beskrev samtidigt hur mängder av stora företag och enskilda guvernörer runt om i USA nu skapar egna vägar och samarbete för att fortsätta arbetet med att bidra till en klimatomställning. Utformningen och kraften i det arbetet blir mycket intressant att följa.

Övrigt: 

I min krönika 21 maj skrev jag om att vi måste vara vaksamma över hur bevakningen av Trump utformas och inte fokusera all energi på alla skandaler. Vi riskerar då att tappa bort väldigt många förändringar som nu faktiskt sker i USA och som får följdverkningar inom många områden. Det är nämligen inte bara huruvida lagförslag passerar kongressen som mäter politisk framgång utan det händer faktiskt mycket i bakgrunden. Mer om det här.