Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Frida Stranne

Tänk om Trump har rätt? En svensk tiger – om USA

När Donald Trump aviserade att han vill dra tillbaka trupper från Syrier och Afghanistan vägrade experter och journalister att problematisera USA:s hela roll i Mellanöstern. Foto: MANUEL BALCE CENETA / AP TT NYHETSBYRÅN
Amerikanska soldater vid militärbasen i Kandahar, Afghanistan 2010. Foto: JONTE WENTZEL / JONTE WENTZEL EXPRESSEN

För ett litet tag inbillade jag mig att de senaste årens utveckling och turbulens i USA skulle bidra till att den svenska debatten om USA skulle förmå lyfta de lite mer kritiska frågorna och diskutera USA:s förehavanden i världen på ett mer mångfacetterat sätt.

Det visade sig dock vara helt fel. Den senaste tidens begränsade diskussion om Trumps Syrienpolitik och utrikesminister Mattis avhopp visar det kanske tydligare än något annat.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det har länge skavt i mig att så många som har till uppgift att tolka vad som händer i USA drivs av en fascination av landet som skymmer en mer ärlig intellektuell diskussion om vad Washington gör och framför allt varför.

I Sverige (av alla länder?) finns nästan inte något utrymme för ett genuint systemkritiskt resonemang om hur USA använder sin särställning i världen. Av någon för mig oklar anledning stämplas i stället alla försök att ställa mer systemkritiska frågor till vad som driver amerikansk utrikespolitik som anti-amerikanism, naivt flum.

Det var sorgligt att bevittna den totala avsaknaden av en mer genomgripande analys av vad som återkommande leder USA in i förödande och långdragna krig

Ta exempelvis debatten som följde av att just vänstern våren 2010 ifrågasatte amerikanska militärbasers konsekvenser för världen och om amerikansk närvaro och militära inblandning ibland kan leda till en negativ konfliktutveckling. Att lyfta denna fråga beskrevs genast av Carl Bildt som ansvarslöst och ”oseriöst flum” (TV4 25 maj 2010). PJ Anders Linder menade att det var naivt och ”farligt” att ifrågasätta amerikansk truppnärvaro i världen (SR 30 maj 2010), för att bara nämna ett par av en uppsjö inlägg som följde och som punkterade ett helt relevant och viktigt samtal ganska snabbt. Samma gällde debatten efter Irakinvasionen 2003 som väldigt snart övergick från en kritik av invasionen till ett brett stöd bland merparten av våra politiker för USA:s krig mot terrorismen även om man till viss del ifrågasatte medlen som användes. Det var sorgligt att bevittna den totala avsaknaden av en mer genomgripande analys av vad som återkommande leder USA in i förödande och långdragna krig och att vi ”måste” ställa oss bakom USA då deras intentioner aldrig kan vara annat än goda. 

Att lyfta frågan om amerikanska militärbasers konsekvenser för världen och om amerikansk närvaro ibland kan leda till en negativ konfliktutveckling beskrevs 2010 av Carl Bildt som ansvarslöst och ”oseriöst flum”. Foto: ROGER VIKSTRÖM
I Tyskland och Storbritannien hittar man en verkligt intellektuell och kritisk dialog som förmår lyfta blicken

För mig som ägnat merparten av det senaste två decennierna åt att studera amerikansk utrikespolitik och gräva på djupet i landets förehavanden i världen genom historien är det här obegripligt.

Så är det inte heller i andra länder som exempelvis i Tyskland och Storbritannien som förmår så mycket mer i sin analys av USA. Där hittar man en verkligt intellektuell och kritisk dialog som förmår lyfta blicken.

Till och med i USA självt är kritiska reflektioner om landets roll i världen både djupgående och tuffa. De avfärdas inte heller som opatriotiska (anti-amerikanska) utan ses som viktiga inslag i en nödvändig debatt över hur en supermakt utnyttjar sin särställning i världen. Och den kommer definitivt inte bara från vänster. Snarare skulle jag säga att den verkligt tuffa kritiken mot USA:s militarisering och utbredning över världen i lika stor utsträckning har formulerats från höger. Oavsett från vilket håll det kommer ställs nödvändiga frågor om vad USA:s inblandning runtom i världen faktiskt innebär; huruvida militärbaser, trupper och underrättelseoperationerna leder till mer stabilitet eller instabilitet? Om de styrande intressena för politiken i Mellanöstern är ett exempel på en supermakt som söker dominans snarare än balans? Om olika krigsinblandningar verkligen främjar mänskliga rättigheter eller bidrar till alienering och fiendeskap och därmed är kontraproduktiva till och med för USA:s egen säkerhet? Eller varför inte, om de militära ”insatserna” ens syftar till att värna demokrati och mänskliga rättigheter eller om det är en chimär vi gärna vill tro på men som faktiskt inte är sann?

Aspekter vi aldrig tycks kunna lyfta på allvar här utan att de effektivt slås ned som naiva och irrelevanta.

Amerikanska soldater vid militärbasen i Kandahar, Afghanistan 2010. Foto: JONTE WENTZEL / JONTE WENTZEL EXPRESSEN

Med vår svenska självbild vill vi kanske gärna tro att det vi själva ger vårt stöd till (om än med varierande entusiasm), såsom Libyeninsatsen, Nato-samarbeten, Afghanistankriget och kriget mot terrorismen, ovillkorligen främjar våra ideal? Därmed stänger vi också dörren för samtal om frågor som rör vilket förhållningssätt vi ska ha till USA i olika sammanhang eller vilka konsekvenserna blivit av våra egna ställningstaganden för USA i olika konflikter/krigsinsatser bakåt. Det finns givetvis inga entydiga svar på frågor och påståenden som de ovan, vi vet inte heller hur många av de terrorattacker som skett i Europa på senaste år som är en konsekvens av hur länder i Europa stöttat USA:s krig eller vilka alternativen är för hur vi ska bekämpa terrorism. Men just därför ska det diskuteras med respekt för frågornas komplexitet och allvar. Inte förkastas, hånas eller avfärdas som nonsens. Det om något är ansvarslöst och ”farligt”.

Eftersom makt också har en tendens att alltid leda till strävan efter mer makt blir kritisk maktanalys helt livsavgörande när en enskild nation har en militär förmåga som överstiger de tio efterföljande ländernas sammanlagda militära kapacitet. Att inte föra en kritisk diskussion om hur denna förmåga används och vad som motiverar olika strategier är ansvarslöst.

Ändå är det mesta vi lyckats sträcka oss till i den svenska debatten, till och med i anslutning till ett regelvidrigt krig som det i Irak – att konstatera att ”misstag gjorts”, att någon enskild president varit obegåvad (läs George W. Bush), i händerna på illvilliga hökar eller att man pressats till att ta till ”oönskade” medel i en extrem situation. Enskilda händelser görs till isolerade öar och den kritik som man mäktar med riktar sig mot enskildheterna, inte den inneboende logiken i ett system som vuxit sig oregerligt.

Plötsligt var all form av kritisk blick som bortblåst och Washington ansågs ha överbryggat en period av missgärningar
USA:s förre president Barack Obama framställdes som profet och en räddare i nöden, skriver Frida Stranne. Foto: CAROLYN KASTER / AP

Det tydligaste exemplet på vår svenska oförmåga till systemkritik kom kanske med president Obama som framställdes som profet och en räddare i nöden. Plötsligt var all form av kritisk blick som bortblåst och Washington ansågs ha överbryggat en period av missgärningar. USA var tillbaka i sin rätta bana efter några år med en förvirrad president (pust). Att Obama intensifierade och politiserade drönarattacker, utomrättsligt avrättade Usama bin Ladin, bidrog till utvecklingen i Jemen och fördjupade massövervakning av allt och alla var det tämligen tyst om. Hans oförmåga att infria en lång rad löften som handlade om att stärka rättsprinciper och värna mänskliga rättigheter föranledde inte heller någon mer djupgående reflektion över ett system som kanske hamnat fel (se exempelvis Charlie Savage bok Power Wars från 2015).

Men kanske blev vår bristande förmåga att bredda våra analyser till och med än mer tydlig veckan innan nyår, när Trump aviserade att han vill dra tillbaka trupper från Syrien och Afghanistan. Då kastade sig experter och journalister hejdlöst och helt okritiskt i händerna på de värsta DC-hökarnas militaristiska utspel och stängde återigen effektivt alla dörrar till att problematisera USA:s hela roll i Mellanösternregionen – som ju knappast kan sägas ha utgjorts av så välfungerande strategier de senaste femton åren. (Det finns alternativa analyser som här och här

Lindsey Graham och John Bolton. Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
USA:s nationella säkerhetsrådgivare John Bolton. Foto: ANDREW HARNIK / AP TT NYHETSBYRÅN
Den republikanske senatorn Lindsey Graham. Foto: PABLO MARTINEZ MONSIVAIS / AP TT NYHETSBYRÅN
Experter och journalister kastade sig hejdlöst och helt okritiskt i händerna på de värsta DC-hökarnas militaristiska utspel

Bland våra ledande svenska experter och medier verkar trupptillbakadragande bara kunna vara fel och plötsligt är Mad Dog Mattis, Lindsey Graham och John Bolton våra säkerhetspolitiska och moraliska röster. Samtidigt som många artikulerar sina drömmar åt en framtid där Trump försvunnit och allt ska återgå till vanlig ordning?

Men hur ser den normaliteten ut? Min önskan för det nya året är att vi på allvar försöker formulera just det och tar det vidare därifrån. Med en bredd av perspektiv och analyser. Min poäng är inte att avgöra vilka som har rätt, men när alla ser världen genom samma glasögon blir det lätt trångsynt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!