Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Systemfelen lever vidare – trots deras vackra tal

George W. Bush på sin installation 2001.
Foto: RON EDMONDS / TT NYHETSBYRÅN
Bill Clinton på sin installation 1993.
Foto: RON EDMONDS / TT NYHETSBYRÅN
Barack Obama håller sitt installationstal 2009.
Foto: Everett Collection / TT NYHETSBYRÅN
Ronald Reagan på sin installation 1981.
Foto: Anonymous / TT NYHETSBYRÅN

Det är något magiskt med löftesrika tal. De lämnar hopp om en annan värld, en annan tid och nya förutsättningar. Ett löfte från någon med makt att förändra är trösterikt när livet håller på att falla samman, som balsam för en sårig själ som febrilt söker svar på sin egen rädsla eller frustration. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Och vilken amerikan behöver inte tal om hopp och enande i dessa dagar? Som när Bill Clinton 1993 i sitt installationstal lovade att förnya - ”renew” - USA och få en bättre fungerande demokrati och skapa mer rättvisa möjligheter för alla. Trots att Reagan redan 1981 hade lovat en ny början - ”a new beginning”. Den hade uteblivit för många och trots vad Reagan hade lovat var lidandet konstant för en betydande del av befolkningen när Clinton kom till makten. Eller rentav värre. Men Clinton hade ett recept. Det hade även George W. Bush några år senare när han konstaterade att USA hade blivit allt mer orättvist men att han skulle arbeta för att skapa en nation med likvärdiga möjligheter. Men Bush lyckades inte heller göra saker bättre så Obama fick 2009 också lova att USA kunde bättre än så. Med svulstiga ord och en talarteknik som kunde förföra den mest hårdföra fick han hundratals miljoner världen över att känna att amerikaner visst kan - ”yes we can” - och att landet står för ideal värda att beundra ! 

Men bakom de fina orden, de livfulla och känslomässiga installationstalen och löftena om en bättre morgondag har såväl klyftorna som misstron mot samhällsinstitutioner fortsatt att förvärras år efter år efter år. Polariseringen har hårdnat för varje mandatperiod. Talen om att komma till Washington med ambitionen att ena USA har fallit samman som ett korthus för varje president - som istället lämnat över ett MER splittrat land till sin efterträdare. 

Visst har USA:s ekonomi återhämtat sig från kriser och börsen slagit nya rekord från tid till annan. Visst har den generella levnadsstandarden höjts i landet. Fasaden har sett hyfsat bra ut. Men de som väljer att titta på dessa siffror har missat en lång rad alarmerande utvecklingstrender där bakom som blivit allt svårare att komma till rätta med.

Bakom börsrekorden liknar de fattigas situation i USA på sina håll den vi ser i de svagaste utvecklingsländerna. De människor som trots allt har fått jobb de senaste åren slavar ofta till löjligt låga löner och saknar i princip skyddsnät om jobben försvinner (som nu i pandemin). Löften om att hårt arbete ska löna sig klingar tomt för dem som sliter halvt ihjäl sig utan att kunna lägga undan en enda dollar för behov som går utanför det mest grundläggande. 

De låga arbetslöshetssiffrorna och BNP-siffrorna till trots har polisövergrepp, opioidkris, ohälsa och våld tillåtits bre ut sig i samhället som en farsot. Demokratiska principer har därtill åsidosatts. Minoriteter har pekat på orättvisorna i systemen, utan större framgång. Många har känt att politikernas fokus inte varit på den vanlige amerikanen utan snarare följt de stora företags- och lobbygruppernas intressen. En utveckling där skulden faller tungt på både republikaner och demokrater.

Tillväxtssiffrorna har inte heller visat hur den tilltagande rädslan för framtiden bland vita amerikaner samtidigt har kanaliserats genom en tilltagande rasism, kristen extremism och konspirationsteoretiska fantasier. Istället för att markera mot detta har republikanska politiker tillåtit tonläget bland sina väljare successivt bli allt mer aggressivt mot allt som inte uppfattades vara just vitt, kristet och konstitutionellt ”renlärigt”. Vi som reste runt i USA under Obamas tid vid makten kunde höra det tydligare och tydligare för varje år som gick. Allt blev tillåtet att säga. Sociala mediers utveckling gav dessutom verktygen att sprida olika villfarelser som en löpeld. Detta rasistiska gift fick fritt syre när republikanerna inte heller kunde ena sig mot Trumps kampanj 2015 och de senare smög bakom hans rygg och lät auktoritära idéer få fullt fäste. 

Det är inga enkla samband mellan tillståndet i landet och allt vi nu har sett spåra ur i den amerikanska demokratin för öppen ridå. Här är många rörelser igång samtidigt. Men att man tillåtit ojämlikheten att skena iväg parallellt med att det demokratiska systemet fått ätas upp av förtryckande vallagar, pengars och särintressens inflytande, ett allt råare språkbruk och en närmast barnslig kompromiss-ovilja i de styrande funktionerna har inte gynnat någon. I systemet har istället byggts in problem efter problem.

Frågan om den amerikanska demokratin kan räddas är därför mycket mer omfattande än huruvida några republikaner väljer att agera i den kommande riksrätten mot Trump och om han hindras en politisk comeback. Hans rörelse kommer sannolikt, precis som historieprofessorn Timothy Snyder säger, att spela en fortsatt söndrande roll - om än på nya sätt. Republikanska partiets problem går dessutom mycket djupare än effekterna av Trumpismen. En lång rad bedömare, inklusive traditionella republikaner, menar att det har blivit ett antidemokratiskt och rasistiskt parti. Och glöm då inte att man stärkte sin makt på flera sätt i valet 2020.

Inte heller räddas tillståndet i landet om Biden med en mycket knapp majoritet lyckas få igenom ett räddningspaket och ett par ytterligare ambitiösa reformer. Omställningarna som kommer att krävas är så ofantligt mycket större än så. 

Nu serveras amerikanerna ett nytt installationstal. Bidens löften om en ny och bättre tid kommer att värma många frusna hjärtan och inge nytt hopp. Som för en grupp kvinnor jag mötte digitalt i New York häromdagen. Några svenskar bosatta i USA och som läst min bok ”Vad varje svensk bör veta om USA” ville prata om tillståndet i landet. ”Vi är alla optimister”, sa de innan vi lade på; ”Biden kommer att lösa det här”. 

Och det slog mig då - när jag stängt ner min dator - att kanske är det just allas förhoppning om att NÄSTE president ska erbjuda en lösning som är problemet. Det gör människor bekväma och ovilliga att se hur stora förändringar som egentligen krävs för att komma tillrätta med de verkliga utmaningarna – och vad de själva skulle behöva offra. Lite som med klimatkrisen. Lösningarna blir som att sätta plåster på en brusten pulsåder. Systemfelen får leva vidare medan vi alla lyssnar på vackra tal och förlitar oss på medicin som visserligen tar bort symptomen men som inte motverkar sjukan.

Faktorer som påverkar Bidens installationstal

Trots att huvudbudskapet om enande och en bättre framtid kommer vara detsamma som det hos tidigare presidenter så har Biden en tuffare uppgift än sina föregångare i sitt tal:


■ Joe Biden måste erkänna att något är allvarligt fel i det samhälle han ska leda - ansiktsmaskerna och militärens närvaro på platsen runt honom signalerar många omfattande problem och hot som måste adresseras ​med eftertryck.

■ Flera presidenter har tillträtt i turbulenta tider (exempelvis F.D.R 1934 och Nixon 1969) men ingen i modern tid, när själva demokratin så påtagligt hotats.

■ Alla tidigare tillträdande presidenter har, trots meningsmotsättningar, tackat sina företrädare för deras insats - men hur ska Biden tala om Trump - som ju dessutom står inför sin andra riksrättsprocess? 

■ Att den avgående presidenten inte är på plats har hänt ​flera tidigare. Men när exempelvis Gerald Ford installerades 1974 utan Nixon på plats fanns inte något stöd för den avgående presidenten. Den här gången är nationen splittrad mitt itu och tiotals miljoner uppfattar Biden som illegitim och är rädda för hans politiska ambitioner.

Trumps löfte i avskedstalet: ”Vi kommer tillbaka”

Hör Trumps avskedstal efter fyra år som USA:s presiden