Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Splittrat USA firar nationaldag

Foto: KAMIL KRZACZYNSKI / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: EVAN VUCCI / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: EVAN VUCCI / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: EVAN VUCCI / AP TT NYHETSBYRÅN

Idag firar amerikaner sin nationaldag med patriotiskt flaggviftande och banderoller för att hylla ett land som byggts upp av immigration och mångfald.
Samtidigt pekar president Trump ut grupper av människor som han anser hotar det amerikanska grundvärdena och som han vill hindra från möjligheten att bli del av USA:s framtid. Det är en motsägelsefull bild men den följer ett historiskt mönster. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag minns första gången jag tog med min son på en NHL match för att se Bäckströms Washington Capitals spela mot Lundqvists New York Rangers. Det var i samband med presidentvalet 2008 och han var 13 år. 

Före matchstart dånade den amerikanska nationalsången genom högtalarna, telepromptrar kastade runt bilder av den amerikanska flaggan på skärmar och publiken skrek högljutt USA - USA runt om oss. 

I pausen när amerikanska soldater, stridsflygplan och krigsfartyg visades upp på bilder och veteraner från Irakkriget kom in på isen och hyllades med skallande rop tittade min son på mig, både exalterad och lite skrämd av den nationalistiska yran. 

Den amerikanska nationalismen kan man både avundas och skrämmas av. Den har en imponerande kraft som håller ihop det amerikanska samhällskittet och skapar en stolthet och vi-känsla bland alla amerikaner, trots alla de inbördes olikheter som befolkningen där representerar. Men den synliggör också amerikaners ofta arroganta syn på sig själva som den oumbärliga nationen, omfamnandes idén om att USA är ”the greatest nation on earth”, överlägset alla andra och som med hjälp av sin patriotism ibland tagit sig rätten att med militära medel försöka omvända andra till sin egen avbild. 

Men den amerikanska nationalismen är motsägelsefull på mer än ett sätt. En av de stora paradoxerna handlar om medborgarskapet och som nu aktualiserats genom Trumps attacker på människor som tar sin tillflykt till USA. Å ena sidan är USA ett land som välkomnat människor från hela världen och låtit ’alla’ som står bakom konstitutionen och de politiska idéer som landet vilar på bli en del av nationen. Den amerikanska nationalismen och medborgarskapet har på så sätt i sin grund varit ovanligt inkluderande på det sättet att ditt ”etniska ursprung”, din hudfärg, din religiösa övertygelse eller annat inte påverkat din möjlighet att bli en del av det amerikanska "vi:et". 

Å andra sidan har det amerikanska medborgarskapet vid flera tillfällen i historien begränsats på olika sätt och vilka rättigheter som följer på medborgarskapet har inte byggt på likvärdighet utan villkorats på olika sätt för olika grupper.

De amerikanska värderingarna överlägsna

Till skillnad från merparten av världens övriga länder bygger däremot det amerikanska medborgarskapet och nationalismen inte på ett gemensamt historiskt arv. Du blir amerikan - inte för att du ser ut på ett visst sätt eller för att du delar en historia med andra runt dig, utanför att du håller de amerikanska värdena för överlägsna andras. Det finns en djupgående skillnad i detta om man jämför med hur nationstillhörigheten ser ut exempelvis här i Sverige där det är väldigt svårt att ”bli” (accepteras som) svensk om du inte ser ut på ett visst sätt, talar svenska eller har din familjehistoria här. 

Den amerikanska nationalismen kan man både avundas och skrämmas av.

Den kände tyske filosofen Benedict Anderson beskrev nationalismen som ”en föreställd gemenskap”. Han menade att det vi kallar nationer inte är naturliga samhörigheter utan skapade och förställda av dem som innefattas i det nationella ”vi:et”. En skånsk bonde och en fysiker från Piteå kan uppleva att de hör samman genom att de identifierar sig som svenskar men i praktiken har de kanske väldigt lite gemensamt. Nationen är enligt Anderson det vi föreställer oss att den är och det vi bestämmer oss för ska inkluderas i ett vi. I ljuset av Andersons tes har David Campbell hävdat att USA är den föreställda gemenskapen per excellence eftersom vetskapen om att det inte finns något gemensamt arv att falla tillbaka på – har gjort att människor ständigt oroat sig över hotet från sådant som kan uppfattas vara "oamerikanskt".

 Antitesen mot det ”icke-amerikanska” blev således tidigt drivkraften för det amerikanska självet. Bristen på en gemensam historia och andra identitetsmarkörer har också gjort det extremt angeläget att samlas kring symboler såsom flaggan för att skapa och upprätthålla detta exklusiva amerikanska ”vi”.

Donald Trumps begränsningar inget nytt

Rädslan för att tappa bort det ”amerikanska” har i praktiken visat sig från tid till annan på ett sätt som förvånar många. I själva verket har en lång rad försök att begränsa vilka som ska få bli amerikaner gjorts genom historien. Redan 1798 antogs fyra lagar som begränsade möjligheten att bli amerikansk medborgare för personer som utmanade de politiska idéer som skapat USA. Rädslan handlade om att släppa in personer som skulle föra med sig de radikala idéer som formulerats genom den franska revolutionen. 

På 1840-talet, när stora mängder irländare invandrade till USA, framträdde anti-katolska stämningar som ropade efter möjligheten att begränsa invandring av katoliker som påstods hota den protestantiskt grundade etiken. Under samma period, när USA hade besegrat Mexiko 1848 och gjort Texas och Kalifornien till en del av federationen, stoppade man expansionen vid gränsen till dagens Mexiko till följd av att högljudda röster menade att det inte var till gagn för landet att blanda in mer indianer. 

Efter inbördeskriget, ett par decennier senare, när den svarta befolkningen befriades från slaveriet blev det visserligen möjligt för dem att bli medborgare genom tillägg till konstitutionen, men medborgarskapet begränsades kraftigt via lagstiftning, främst i sydstaterna. Vid 1900-talets inledning när den asiatiska invandringen ökade kraftigt ville många i stället främja invandring av vita européer och begränsningslagar stiftades avseende hur många asiater som skulle få komma till USA. Det mest moderna exemplet på hur man velat mota ut sådant som uppfattats hota det ”amerikanska grundvärdena” är troligen jakten på kommunismen under J Edgar Hoovers ledning. Men i de flesta fall har olika begränsningar haft mer eller mindre främlingsfientliga grunder.

Tal om lömska ormar

I tider av kris har alltså olika krafter velat peka ut en specifik grupp av människor som externa hot mot nationen, detta trots att amerikanska grundfundamentet vilar på mångfald och landet är byggt av tidigare slavar och invandrare. När Trump nu skrupellöst talar om immigranter som lömska ormar och skuldbelägger enskilda grupper för USA:s problem är han alltså inte unik. De allra flesta hade däremot trott och önskat att den här typen av klassificering och kollektivt skuldbeläggande skulle höra historieböckerna till. 2018 borde alla makthavare veta att eventuella hot mot våra värdegrunder och vårt välstånd inte kommer från särskilda grupper utan från systemfel som vi kan och bör lösa gemensamt. 

Det är ett splittrat USA som firar nationaldag 2018 och stämningarna präglas just nu av misstänksamhet och rädsla som Trump skickligt spär på. Men amerikanerna har något annat att falla tillbaka på om de vill. Nämligen att utgöra en dynamisk smältdegel av människor med olika bakgrund, hudfärg, språk och religion. Det är upp till dem vilken väg de ska välja och vad flaggan ska symbolisera för värden framgent.



LÄS MER: Frida Strannes krönikor och kommentarer