Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Skäller på Trump men saknar helt självkritik

"Sammandrabbningen mellan presidenterna"
Foto: BRIAN SNYDER / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANDREW HARNIK / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANDREW HARNIK / AP TT NYHETSBYRÅN
Joe Biden.Foto: ANDREW HARNIK / AP TT NYHETSBYRÅN
1 / 7

Demokraternas konventdagar har handlat om Trump. I alla fall till största delen.

Det börjar bli svårt att se var gränsen går för när partiet faller på eget grepp, skriver Expressens USA-expert Frida Stranne.

Vad betyder egentligen ”when they go low – we go high” i relation till de egna budskapen på konventet?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De tunga namn som framträtt har haft många hårda omdömen om Trump och inte svårt att formulera en gemensam berättelse om hotet man anser det utgör för USA om han skulle råka bli omvald i november. 

De har också varit enade om att Biden är en hyvens kille som det går att lita på, som ska kämpa för varje enskild amerikan och inte lämna någon därhän. 

Vackra sånger, välregisserade videos med människor som pussas och kramas har varvats med smärtsamma bilder över den kamp som afroamerikaner har och fortfarande för över det amerikanska systemets orättvisor, kvinnokamp och vapenvåld. Man har framställt sig som partiet som bekämpar alla orättvisor i världen och nu ska vända mörker till ljus.

Man har inte sparat på orden under veckan. Snarare har man tagit i från tårna. Mig veterligen har vi aldrig sett något liknande som det tal Barack Obama höll på onsdagskvällen. En tidigare president som fullständigt slår sönder sin efterträdares karaktär och kompetens är minst sagt något extra. 

Men också Joe Bidens ödesmättade retorik var en kraftfull kritik mot Trump som inte handlade om presidentens politik utan person. Och vi lever i extraordinära tider. 

Kanske behövs de hårda orden för att slå an den kampvilja som krävs för att få just de grupper som annars stannar hemma att resa sig i en gemensam protest och välja ny president. Många är ju faktiskt eniga över att mycket står på spel för USA och världen.

Men jag lyssnar och funderar över var gränsen går för när man faller på eget grepp, när de egna ordvalen blir svåra att urskilja från det man försöker bekämpa i en allt grumligare soppa av smutskastning och nedlåtenhet. Vad betyder ”when they go low – we go high” när det kommer till val av budskap på ett konvent? 

Jag påminner mig om dokumentären ”A House Divided” från 2016 där Joe Biden uttalar sig om det förändrade tonläget i politiken och säger att (fritt översatt) ”när man angriper en annan persons omdöme hårt och kraftfullt kan man fortfarande nå fram till en lösning, men när man angriper någons karaktär och motiv, då är det nästan omöjligt att hitta kompromisser”. 

Jag minns också hur jag under alla Obamas år vid makten hörde människor runtom i USA som avskydde hans sätt att tala uppläxande till dem, hur många uppfattade honom som en arrogant snobb som med sin intellektuella framtoning inte uppfattades representera dem utan tala mästrande till dem. De hade gillat George W. Bush för han var mer som en man av folket. Det riktiga, hårt arbetande USA och han hade talat med dem – inte ner mot dem. 

Nu är det ju inte Trumps kärntrupper som demokraterna försöker locka över. Det är andra delar av republikanska partiets mittenväljare man vill åt och det handlar kanske främst om att övertyga de egna leden om att nu jävlar måste ni gå och rösta – det är ett ödesval. Men ändå. 

Om man ska gå till val på att ena landet, vara anständig och försonande är det kanske lämpligt att tala till dem som valt att rösta på Trump genom att adressera en form av förståelse för varför de valde som de gjorde 2016. Då skulle man kanske med en självkritisk ton berätta att man har förstått hur många fattiga, människor från olika minoriteter och medelinkomsttagare med andra värderingar än de hyperliberala storstadsidéerna känt sig övergivna av demokratiska partiet under flera decennier bakåt. Jag har mött oräkneliga av dem runt om i USA som med emfas hävdat att demokraternas vackra ord och löften aldrig synts i deras vardagsliv.

Det är måhända en olöslig konflikt att människor hör helt olika saker när de lyssnar på ett och samma tal. Du kan aldrig tilltala alla. Det är inte ens meningen. Men det här handlar om mer än vinna valet i november. Det handlar om att hitta små frön som skulle kunna få såren att läka. Då är självkritiken kanske allra viktigast – och ordvalen.

 

Fler texter av Frida Stranne

Se också:

Demokratiska presidentkandidatens ord på konventet