Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Skäl att diskutera riskerna av ett för stort beroende av USA

Expressens USA-expert Frida Stranne. Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN
I veckan anländer amerikanska soldater till Sverige för en militär övning. Foto: KEVIN FRAYER / AP

I veckan sätter amerikanska trupper sina fötter på svensk mark i en stor övning.

På flera olika sätt har Sverige på senare år valt att stärka det militära samarbetet med USA.

Med utvecklingen i USA och Trump vid rodret finns dock starka skäl att diskutera riskerna med ett alltför stort beroende till USA och hur samarbetet ska se ut.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En sådan diskussion behöver våga lyfta generella frågor om amerikansk utrikespolitik och vilka intressen som ofta styr denna. Ett ämne som vi ofta alltför styvmoderligt svept förbi och felaktigt gjort till en ideologisk fråga för eller emot USA. 

Det kanske viktigaste exemplet på vikten av att problematisera amerikanska vägval är George W. Bushs invasion av Irak 2003 och det faktum att man genom den invasionen bidrog till den kaotiska utvecklingen i Mellanöstern vi nu alla lever med.

Det agerandet var inte ett självförsvar utan en aggressionshandling som drevs på av hökar i Washington som inte bara då utan återkommande genom historien haft stort inflytande, och som nu återigen vädrar morgonluft.

***

 

LÄS MER: Jätteövningen Aurora – en svensk markering mot Putins Ryssland 

 

Den nationalism som var en delförklaring till Donald Trumps framgångar i valet förra året kom sig delvis av en känsla bland många amerikaner att USA tappat initiativet i världspolitiken och att Obama underminerat USA:s styrka genom att till delar ifrågasätta USA:s säkerhetslogik. Utan att glorifiera Obama så hade han insett att krig inte är svaret på de intressekonflikter som dominerar världen i dag utan att det krävs andra medel, och att Washington ofta använt den militära "lösningen" alltför lättvindigt. För det fick han många fiender i DC som nu vill återställa ordningen.

Donald Trump, president i USA. Foto: EVAN VUCCI / AP TT NYHETSBYRÅN

Den dominerande berättelsen om USA här i Sverige gör däremot gällande (och utgår ständigt ifrån) att landet är en garant för demokrati, frihet och säkerhet i världen. Moraliskt förkastliga och fruktlösa krig såsom Vietnam och Irak (och alla interventioner där emellan) beskrivs i samma story som exempel på enskilda administrationers misstag, inte som en del av ett möjligt systemfel. Det stora antalet militärbaser som USA besitter runtom i världen uppfattas i samma kontext enkom generera stabilitet.

***

LÄS MER: Kritik från Vänsterpartiet om den stora militärövningen: "Riskfyllt"

 

Att hävda (eller ens resa frågan) om det kan förhålla sig på annat sätt och om det stora antalet militärbaser man har i världen i vissa fall kanske ökar spänningar beskrivs som "oseriöst flum" (dåvarande utrikesminister Carl Bildt, maj 2010) eller som "naivt och farligt" (Linder & Hammarqvist, 30 maj 2010).

Ifrågasättande av amerikanska syften och medel tillskrivs inte sällan som anti-amerikanism. Detta trots att det i själva verket är både oseriöst, naivt och farligt att inte resonera om hur världens dominerande supermakt använder sin särställning och vilka intressen som faktiskt styr. Inte minst med de erfarenheter som krigen i Mellanöstern ger oss.

Huruvida USA:s agerande i världen skapat stabilitet och ordning, eller om det bidrar till instabilitet och osäkerhet, har givetvis inga självklara svar. Men i den amerikanska debatten förmår man mycket bättre än här i Sverige att diskutera dessa frågor.

 

LÄS MER: 3 enkla punkter – det här handlar Aurora om 

 

På samma gång som det finns många som ser USA som garanten för den världsordning vi lever i finns det också en uppsjö amerikanska forskare och säkerhetsanalytiker som länge har argumenterat för att USA, genom sina olika bombningar och sin omfattande militära närvaro i omvärlden, skapar fler fiender än man eliminerar. Och att man på så sätt underblåser konflikter snarare än minskar spänningar. Respekterade namn och tidigare högt uppsatta militärer i den amerikanska armén, CIA-medarbetare samt forskare som Andrew J. Bacevich, Chalmers Johnson och Christopher Lane har länge hävdat att amerikansk "militarism" (som den kommit att utvecklas) skapar ett säkerhetsdilemma för USA självt och för dess allierade.

Att man jagar spöken och försätter sig själv i en konfliktspiral utan klara gränser och skapar "evigt krig för evig fred" för att använda ett känt citat av en välkänd intellektuell, Gore Vidal. 

Samtidigt som många hävdar att USA genom sitt agerande medverkar till att öppna för demokratisk utveckling i omvärlden menar alltså andra att USA genom att avsätta olika politiska ledare inte bara agerat utanför det internationella rättssystemets gränser med efterföljande ilska och hämndbegär, utan ofta har lämnat kaos och instabilitet efter sig.

***

Stephen Kinzer visade exempelvis i sin bok "Overthrow" från 2006 att USA vid 14 olika tillfällen, då man med olika medel avsatt en politisk regim, bara vid ett tillfälle lyckats skapa det man avsåg skapa, nämligen demokratisk utveckling. Istället visar flera fall att utvecklingen gått bakåt.

USA har således enligt Kinzer med flera helt enkelt dragit felaktiga slutsatser avseende krigens möjlighet att skapa demokrati och fred och i stället medverkat till ändlösa konflikter i kölvattnet av diffusa militära operationer. Slutsatsen blir att omvärlden bör vara uppmärksam på att inte stödja den typ av söndrande politik som framför allt formulerats av tongivande så kallade "hökar" i Washington, utan i stället sätta hård press på USA när det behövs.

Foto: MICHELLE ROLLS-THOMAS / AP FR170350 AP

Att avfärda en sådan här kritisk diskussion om mål och medel i vår tids komplicerade konfliktdynamik som "USA-fientlig" är djupt problematiskt och inte minst okunnigt. I den falang av amerikanska säkerhetsbedömare som lyfter kritiska frågor till hur USA:s utrikespolitik kommit att utvecklas, finns det väldigt få som skulle beskrivas som "anti-amerikaner" eller anklagas för att skuldbelägga USA för allt som går fel. Inte heller har jag läst någon av dessa synpunkter som att de personer som företräder dem inte vill se ett starkt USA som medverkar till att upprätthålla en världsordning som bygger på demokratiska principer och fri rörlighet för både människor och ekonomiska flöden.

****

Huvudpoängen är däremot att man uppfattar att USA med den politik som har förts de senaste decennierna, underminerar sig själv och just den ordning många i grunden tror på. Att man genom sitt agerande rör sig mot en ohjälplig nedgång (implodering) som äventyrar de värden man säger sig kämpa för.

Det är således inte en nonsensdiskussion att på ett initierat sätt diskutera USA:s roll i världen, utan en fundamental fråga som alla som vill se ett starkt ledarskap från Washington måste kunna föra. Det handlar inte om att avfärda samarbete utan om att våga bredda samtalet om orsak och verkan kring vår tids säkerhetsutmaningar och hur de ska lösas.

Både den inrikespolitiska utvecklingen i USA, som är besvärande av fler skäl än presidentens twittrande och inkompetens, och på grund av att "hökarna" faktiskt är mer inflytelserika än vad många tycks tro, gör det önskvärt med en kraftfull svensk och europeisk säkerhetspolitisk röst som sätter tydliga ramar för samarbetet.