Frida Stranne
Det är visserligen ett faktum att i jämförelse med Donald Trump så var förre presidenten Barack Obama i flera avseenden i det närmaste helgonlik.
Han var sofistikerad, intellektuell, öppen, lyssnande, humoristisk och mån om att ta del av fakta. Vita huset kom därtill under hans ledning att beskrivas som anständigt och fritt från större skandaler. Det är därför begripligt att många människor drömskt minns tiden med Obama, gärna vill ställa väckarklockan och vakna upp först när Trump flyttat ut och återlämnat makten till någon annan, mer ”normal” igen.
Ändå skaver det att många så ogenerat och utan kritisk blick mot helheten delar kärleksfulla bilder på Barack Obama i sociala medier, liksom utdrag ur Obamas mångordiga och vackra tal utan kontext eller perspektiv.
Inte bara väljer man ständigt Obamas leende som kontrast till Trumps bisarra minspel (som om det inte fanns något motsatt från dem båda) och ställer dessa mot varandra. Man isolerar också Obamas person från hans faktiska politik och eftermäle.
Det skapar en bild av att det var fantastiskt bra före Trump liksom en förhoppning om att det ska kunna bli bra igen - efter Trump. Men den bilden är inte sann. Och kanske viktigast av allt, mycket av det Obama stod för och gjorde och som gillades av många människor här i Europa ogillades skarpt av flera resursstarka grupper i USA. Motreaktionen mot Obamas politik – blev Trumps valseger.
LÄS MER av Frida Stranne: ”Bombningen hjälper Assad – inte Trump”
Barack Obamas faktiska politiska track record är inte heller så lysande som man lätt vilseleds att tro. Han baxade visserligen igenom en sjukvårdsreform, lotsade en ekonomi i fritt fall till en långsam uppgång igen och drev på för olika miljöregleringar. Han avslutade officiellt krigen i Irak och Afghanistan och genomdrev ett avtal med Iran som var en av samtidshistoriens största diplomatiska segrar. Men han såg genom fingrarna när det gällde Saudiarabiens finansiering av IS-falanger, bombade Libyen trots dyrköpta lärdomar från Irak, missbedömde arabiska våren och agerade ambivalent i relation till regionens olika maktsfärer. Han utökade och politiserade drönarkriget, misslyckades med att stänga Guantanamofängelset och framför allt – Washington blev allt mer polariserat under hans tid i Vita huset. Även han ansågs av många i kongressen sakna den erfarenhet som krävs för att parera de olika intressena i DC. Därtill missade han, i sin iver att uppfattas som ”allas president” att lyfta de svartas fortsatta underordning och utsatthet i det amerikanska samhället. På det hela taget gjorde han väldigt många besvikna som ställt sitt hopp till förändring (”change”) och att USA kan bättre (”yes we can”).
Många amerikaner, inte de vi träffar när vi åker till New York och Los Angeles på semester, uppfattade dessutom Obamas intellektuella stil som arroganta översittarfasoner. Som en person som försökte tala om för dem vad de skulle tänka och tycka och dessutom utan att lyssna på deras behov.
Ett sådant förhållningssätt går inte hem bland amerikaner (minns hur man gillade George W. Bushs cowboyaktiga stil som gav känslan att han var ”en av dem” när många européer tyckte han var en obegriplig stolle).
LÄS MER av Frida Stranne: Magstarkt med svenskar som göder Trumps ego
Det går inte att bortse ifrån att det eftermäle som Obama lämnade efter sig är en del av det kaos vi ser i dag. Delar av detta bar han skulden för – men mycket beror också på en samhällsutveckling och ett politiskt system som är ur led med tiden. Polarisering, förlorad identitet (USA upplevs inte längre som landet där alla drömmar är möjliga att förverkliga), ängslighet inför att man har förlorat initiativet i världspolitiken och bred oro för framtiden kombineras med ett dysfunktionellt politiskt system som få känner tilltro till. Alla dessa trender förstärks av att de som skriker högst får mest utrymme och politiskt styrda medier. Omvärlden är i behov av en mer nykter syn på USA. Trots det upplever jag i samtal med människor runtom i landet, i svensk medierapportering men framför allt i sociala medieflöden, att många verkar sätta sin förhoppning till att Trump är en olycklig parentes eller ett politiskt undantag.
Fixeringen runt Obamas förträffliga persona (eller Trumps utmanande motsvarighet), blir därför besvärande och tar fokus bort från väsentligheterna. Det är föga intressant för oss som lever med konsekvenserna av USA:s politiska vägval att Obama hade en ambition att tala med omvärlden på ett nytt sätt när han varken själv kunde åstadkomma det han ville till följd av politiska systemets låsningar, än mindre få med sig kongressen och opinionen i sin ambition att göra USA mer lyhört för omvärldens förändring. Obama fick förhållandevis få att dela hans insikt om att USA måste bli mer som en i gänget och anpassa sig till en ny samtid än att agera som en imperiemakt.
LÄS MER av Frida Stranne: 2018 kan bli kvinnornas år i amerikansk politik
Konsekvenserna blev att amerikanerna röstade fram en person som gapar efter att göra USA mäktigt igen och detta helt på amerikanska villkor.
Samtidigt gör det politiska systemets dysfunktionalitet inte något annat än föder nya problemen. I den amerikanska kongressen finns i princip ingen kompromissvilja, pengarnas enorma inflytande gör det svårt för mindre resursstarka att få igenom någon politik alls, beslut som fattas är till stora delar gynnsamma för dem som redan mycket har och både partierna och politiken radikaliseras allt mer på kanterna som av flera skäl samtidigt får allt mer inflytande. Jag skrev om den här frågan i SvD 2014 och jag menade då liksom nu att vi måste rikta vår uppmärksamhet mot vad detta innebär för den politiska realiteten och för den lilla möjlighet som förnuft, sans och balans har att få utrymme i USA i dag och framåt. Systemet gynnar nämligen det motsatta. I ljuset av detta var faktiskt även Obama ”radikal” och pendeln svänger hårt från en period till annan.
Ivern att bli av med Trump säger också föga om vad som väntar därefter. De mest högljudda och radikala falangerna av det republikanska partiet har sedan lång tid mest inflytande i den politiska utvecklingen. De kommer kräva en kandidat som håller den nu inslagna kursen vad gäller att vrida USA i en konservativ riktning liksom de inte vill se USA göra en massa eftergifter för omvärlden.
Att sätta sin förhoppning till att en mer sansad och samarbetsinriktad president från demokraterna blir hopplös om man glömmer bort alla Obamas misslyckanden eller att USA kommer att vara ännu mer uppdelat och ännu mera sårbart 2020 än det var 2008 när Obama blev vald. Då har man troligen även förträngt allt som Trump under sin tid kan underminera av sådant som faktiskt har fungerat tidigare, väl beskrivet av flera republikanska Trumpmotståndare.
Obama var inte något helgon och det väntar tyvärr inte heller något helgon runt hörnet. Det är därför hög tid att göra bredare och djupare analyser av vilka konsekvenserna kan bli om den här utvecklingen inte bromsas upp.
En supermakt på nedgång är inte något man bör skratta bort.