Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Har USA nått sin gräns?

I helgen skakades USA av ett nytt uppmärksammat våldsdåd när en gärningsman går fram till en polisbil och börjar skjuta.
I dag litar en av tio på politikerna i Washington, för femtio år sedan var det åtta av tio, skriver Frida Stranne.Foto: CHINE NOUVELLE/SIPA/SHUTTERSTOCK
Vad vi ser utvecklas framför våra ögon är så starka spänningar att det riskerar explodera i allvarliga våldsamheter, skriver Frida Stranne.Foto: SHAWN THEW / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Vi läser dagligen om den våldsamma utveckling som blossat upp i USA.

Fredliga protester som slutar i tumult, extrema grupperingar som infiltrerar med syfte att skapa oroligheter.

Rasism och antirasism, polisbrutalitet och motreaktioner – och så en president som bidrar till våldsupptrappning snarare än lugnar och försöker läka. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är inget fel i att lyfta vare sig rasismens ansikte eller president Trumps inverkan på spänningsläget när vi pratar om det som nu sker – det är två aspekter som till delar förklarar tumulten. 

Men det finns en dimension som ofta faller bort när vi ska försöka förstå det som händer. Jag tänker på den längre tidshorisonten av ett samhälle som byggt in så mycket orättvisor i sitt system att allt färre av de egna medborgarna tror på det sammanhållande kittet i den egna samhällsmodellen. Systemet har blivit så ojämlikt och så obarmhärtigt för så många att rädslan för framtiden dominerar vardagen. Ett system där de rika har diamanter till sina hundar och de fattiga inte mat nog att bli mätta sig själva. 

Med de extrema ojämlikheterna följer konkurrensen om de rester som lämnas åt människor längre ner i samhällskedjan – och där finns både svarta och vita. Två grupper vars historia och relation till USA däremot är väsensskilda från varandra och redan innan full av spänningar. 

Den amerikanska drömmen har urholkats under lång tid och därmed även fundamentet för stabilitet. Idén som tidigare gjorde gällande att om man bara jobbade hårt nog så fanns möjligheterna där, har nu bytts mot känslan av att ingenting är möjligt hur hårt jag än sliter. Drömmen har blivit en mardröm för ett betydande antal amerikaner. De senaste fyra decennierna har välståndet i USA fördelats allt mer till förmån för de superrika. Med Reagans skattereform på 1980-talet sänktes skatten för de med högst inkomster från 50 till 28 procent. Det var en stor omläggning av resurser. Omsvängningen under 1980-talet bröt även upp mot en regel i den amerikanska modellen – att det skulle löna sig att slita även om världen inte skulle bli rättvist eller välfärden växa som i Europa. Man bör notera att det här inte alls bara handlar om de allra fattigaste utan också om medelklass och undre medelklass vars tro på framtiden grusats och oron ökat. Addera därtill en politisk utveckling där inflytande från stora företagsintressen utmanövrerat vanliga medborgares röst – så urholkades också tilltron till de demokratiska institutionerna. 

I dag litar en av tio på politikerna i Washington, för femtio år sedan var det åtta av tio. Det finns en gräns någonstans för hur mycket ojämlikhet ett samhälle tål. Kanske har USA nått sin?

Nu är det inte så att det inte också finns djupa skillnader i ideologi, livsåskådning och värdegrund mellan olika delar av USA och mellan olika grupper. Och att dessa i sig skapar spänningar. Det vi nu bevittnar är givetvis också del av att söka en väg framåt i ett land som helt bygger på mångfald och som alltid fightats om vad som är viktigast. Det är stora skillnader hur människor förhåller sig till samhället mellan de som bor i stad och på landet, mellan olika utbildningsnivåer, rastillhörighet och kön. Men ett samhälle som USA som är uppbyggt kring alla dessa variationer har klarat att hantera detta på ett rimligt sätt så länge människor känt förtröstan över framtiden. Så länge de trott på den bärande idén för det samhälle de alla är en del av – på löftena om att allt är möjligt för alla som försöker. 

När det hoppet falnar blir alla andra skillnader mer tydliga – liksom rädslan för ”de andra”. Och till slut tar orättvisorna sig sådana uttryck att slåss blir ett rimligare medel än att sätta sin tilltro till politiska förändringar. 

Hör Frida Stranne om Joe Bidens tal under Demokraternas konvent och hans chanser i valet mot Donald Trump.