Frida Stranne
Ett år har gått med Donald Trump som president och det som de flesta fäster blicken vid är den aldrig sinande strömmen av oförskämdheter, lögner, rasistiska utspel och rena dumheter som den amerikanska presidenten levererar. Vi har blivit som besatta av hans barnsliga, nyckfulla och självcentrerade persona, liksom av hans politiska misslyckanden.
Följer man svenska medier så kan man lätt vilseledas att tro att Trumps dagar är räknade och att någon snart kommer träda in och rädda världen från det kaos vi bevittnar. Sanningen är att Trump sannolikt kommer att förbli president i ytterligare tre år. Både den republikanska opinionen, det politiska systemet och kongressens sammansättning talar för detta (till och med efter vissa förändringar i kommande mellanårsval).
En av de saker som ofta försvinner i vår rapportering är att Donald Trump och republikanerna på flera sätt levererat det man lovat och att deras väljarkår är mycket nöjda. Inte minst har man på ett extremt effektivt vis lyckats vrida USA i en starkt konservativ riktning. Detta bland annat genom att man tillsatt ny HD-domare (Högsta domstolen har därmed fått en majoritet domare som tolkar konstitutionen med konservativa glasögon). Men också genom att Trump har lyckats tillsätta fler federala domare under sitt inledande år än någon tidigare president i modern tid. I många fall djupt konservativa domare som kommer att påverka hur lagar tolkas för en generation framåt.
Skattereformen var en stor politisk seger i sig själv men faktum är också att ekonomin går som tåget, arbetslöshetssiffrorna är låga och börsen verkar lycklig. Trumps ständiga ”USA först”-retorik liksom hans påhopp och attacker är något som får många européer att häpna – och liberala amerikaner att skämmas – men gör samtidigt att Trumps väljarbas älskar honom. Han håller vad han lovade genom att han uppfattas göra upp (retoriskt) med etablissemanget och säger precis vad han tycker.
Vad hans ekonomiska politik i förlängningen kommer att innebära för alla de amerikaner som uppfattat sig som bortglömda, eller vilka ekonomiskpolitiska beslut som i praktiken ligger bakom den nuvarande ekonomiska uppgången, är en annan sak som tål att diskuteras, men är för närvarande helt ovidkommande för väljarbasen.
Trumps anhängare bryr sig dessutom inte så mycket om vad som är sant.
Trump har också prioriterat olje- och kolindustrin, lyft bort olika miljöregleringar och dragit sig ur avtal som både vissa företagare och många människor i samhällets utkant tror ska lösa deras problem och skapa en ljusare framtid. Trumps anhängare bryr sig dessutom inte så mycket om vad som är sant. De lyssnar på presidentens berättelser tämligen okritiskt. De får också bekräftat sin positiva bild via de nyhetskanaler de tittar på – få läser någon tidning överhuvudtaget – vilket innebär att det som många av oss delar hej vilt i sociala medier om lögner, personliga tillkortakommanden eller problematiskt underbyggda politiska beslut aldrig når republikanska gräsrötter. Enligt samma medielogik blir alla misslyckanden för Trumps del – för de är också många – något man kan skylla på häxjakten som pågår mot honom.
Trots Trumps höga tonläge om att det är han som är orsaken till alla framgångar kan man däremot säga att ”träsket” – kongressen och lobbyisterna, medierna, tankesmedjorna – så här långt vunnit med 1-0 över honom. Detta eftersom den politik republikanerna i kongressen lyckats föra i bakgrunden av alla presidentens skandaler är traditionellt konservativa sakfrågor som partiet längtat efter att få igenom i flera år. Och presidenten själv börjar förstå att han behöver "träsket" för att lyckas.
Att republikaner trots alla fadäser från presidenten fått igenom delar av sin agenda är ett viktigt skäl till att få faktiskt vill avsätta Trump. Men till det ska man också lägga att ett politiskt motstånd riktat mot presidenten från ”partikolleger” har varit föga framgångsrikt för dem som vågat sig på det. Hittills är det de republikaner som inte ska återväljas eller som har sin politiska karriär bakom sig som uttryckt den mest högljudda kritiken mot Trump (till exempel John McCain). Andra republikaner som öppet ifrågasatt Trumps karaktär (läs: förstånd) har sett sina opinionssiffror dala kraftigt (exempelvis Jeff Flake och Bob Corker).
När kongressledamöter och senatorer nu lägger örat mot sina valdistrikt inför mellanårsvalet får de veta att stödet för Trump är massivt bland dem som man vet släpar sig till vallokalen och deras återvalskampanjer är helt beroende av att de följer den opinionen.
LÄS MER: Ett delat USA är i framtiden inte längre en omöjlighet
Visst är det också sant att presidentens förtroendesiffror generellt är rekordlåga, men bryter man ner dem och tittar på stödet bland republikaner så är förtroendet både högt och stabilt. Under perioden januari 2017 till januari 2018 har de republikaner som anser att presidenten gör ett bra jobb legat stadigt mellan 77 och 89 procent. Demokrater är visserligen på samma sätt extremt missnöjda – färre än 10 procent anser att Trump gör ett bra jobb – men det förstärker bara bilden av ett djupt delat USA och en kommande polariserad kamp om alla politiska positioner.
Faktum är också att det bara är representanthuset som kan väcka frågan om ett riksrättsåtal och att där just nu är en republikansk majoritet. Även om majoritetsförhållandet i representanthuset förändras till demokraternas fördel i mellanårsvalet i november i år (vilket inte alls är säkert men tänkbart) så går frågan över till senaten som med 2/3 majoritet måste stödja åtalspunkterna för att fälla presidenten. Det skulle då krävas ett ansenligt antal republikanska senatorer går emot sitt eget partis president för att lyckas med en sådan manöver. Också det osannolikt med tanke på ovan nämnda förhållanden.
I nuläget verkar dock medierna inte ha tagit så värst mycket lärdom av den eget formulerade självkritiken efter kampanjåret 2016.
Från europeiskt perspektiv lever vi i stor osäkerhet och rädsla för vad som kan bli resultatet av Trumps politik internationellt. Många av oss är osäkra på om presidenten för världens starkaste supermakt ens vet vad han gör eller om det mesta som kommer ut från Vita huset, precis som det framstår, är ad hoc-beslut i affekt mot något den amerikanska presidenten ogillar.
Den osäkerhet som vi upplever gällande klimatförändringar, utvecklingen i Mellanöstern, Ryssland och Nordkorea i relation till Trumps oberäknelighet är sannerligen befogad. Det gångna året har varit som en storm på öppet hav och har satt mycket av konventionella regler ur spel och ökat risken för upptrappade konflikter. Men det är just därför som det är högst angeläget att vi fokuserar vår bevakning och vår analys på den politiska utvecklingen och konsekvenserna av detta på både kort och lång sikt.
Det är mer relevant för oss att diskutera vad olika politiska reformer eller utrikesstrategier faktiskt innebär än om Steve Bannon eller någon annan har kallats till förhör. Det är också viktigare med initierade analyser av olika framtidsscenarior för klimat, handel och konfliktytor än att diskutera presidentens mentala hälsa efter varje inlägg på Twitter.
I nuläget verkar dock medierna inte ha tagit så värst mycket lärdom av den eget formulerade självkritiken efter kampanjåret 2016. Man fortsätter i stället att springa på varje boll som Donald Trump slänger ut i form av nya tweet eller häpnadsväckande utspel. I mediernas iver att spegla alla tokigheter försvinner de stora penseldragen och utvecklingstrenderna.
Donald Trump manövrerar på så sätt ut oss alla genom att rikta vår uppmärksamhet mot diverse galna utspel samtidigt som han och partiet i lugn och ro kan vrida samhällsutvecklingen i den riktning de vill.